Arbetsplatsen som arbetsläger

Förr skulle man vara en Stann-Anders och inte en Hoppjerka. Det sistnämnda, att man var rörlig och bytte arbetsplats, fördömdes. Man förväntades vara företagslojal och stanna kvar på samma arbetsplats, helst hela livet. 

Nu är det nya tider, inga fasta förbindelser mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Och det gäller som egendomslös att anpassa sig, göra sig anställningsbar. Ständigt fråga sig själv: är jag anställningsbar?

Boken Lösa förbindelser förser mig med en skrämmande bild av hur anställda har det inom handelsbranschen. Deltid och otrygga anställningar är vad arbetsköparen erbjuder, precisionsbemanning lyder den kliniska termen. In- och ut-arbetskraft men på permanent basis. Kalla in arbetskraft när det behövs. Sedan ut med den. Slit och släng. Gärna med hjälp av uthyrningsföretag. 

"Konsult" kan det heta om den som hyrs ut. Låter flott, men är det inte. 

För att komma i fråga måste den som vill bli anlitad oupphörligt vara stand-by, aldrig riktigt ledig. Som det heter i boken: Förr stod arbetaren med mössan i handen, nu sover man med mobiltelefonen under kudden. Det kan ju vara en inringning till ett arbete, eller ett sms, som man inte får missa. Eller appen som plingar till om att det finns arbetstimmar. 

Bäst bete sig betingat som Pavlovs hundar om man vill tillhöra de arbetande.  

Storebror ser dig heter bokens mest brännande kapitel, den välskrivande Jenny Wrangborg beskriver anonyma, för att inte säga djävulska, övervakningssystem som får mig att rysa. Rena Panopticon, det moderna fängelset, som Jeremy Bentham och sedan Michel Foucault analyserade. 

Arbetssäljaren hela tiden övervakad, i det ingår ett moment av självövervakning. Var och en sin egen fångvaktare. Du skall känna dig iakttagen, känna flåset i nacken. Känna att du är observerad och att insatsen mäts i detalj.

Aldrig slappna av eller ta sig fem minuter. Storebror ser dig. Liksom i arbetslägren under nazismen i Tyskland finns det på den moderna tidens svenska arbetsplatser kapos, men här kallas de chefer. 

Folke Fridell, Erik Johansson och andra arbetarförfattare, med egna erfarenheter från Grottekvarnen, skrev om den disciplinerade fabriksmänniskan. Inget mot det här. Jag tänker, som jag redan varit inne på, att det är ju rena arbetslägret. 

Är detta verkligen Sverige i nutid, boken utgiven så sent som förra året. Var finns motståndet, lyser det helt med sin frånvaro? Har slavsamhället återkommit? Varför finner vi oss, förnedrar oss själva för brödfödan?

Facket är maktlöst, men vissa klubbar och förtroendevalda kämpar oförtrutet på, det måste man tillstå. Handelsanställdas Förbund har varit med och finansierat denna bok, det märks. Förbundsordförandens efterord pläderar för rätten till utsugning - på heltid. 

På dessa lägerarbetsplatser är kvinnorna de värst utsatta. Vad gör den feministiska regeringen med forne fackbasen Löfven i spetsen? Men hbtq och identitetsfrågor är förstås viktigare att syssla med. 

Att människor är rädda och inte öppet vågar säga ifrån gör mig mest ont. Att tiga urholkar själen. Kroppen tar stryk. I de eländiga, stressande villkorens spår följer skador och ohälsa. Men värst ändå förlorad självrespekt. Jag säger det igen, är detta Sverige av i dag? Backlash bara förnamnet. Arbetsköparens oinskränkta arbetsmarknad. 

Medborgarlön nämns överhuvudtaget inte i boken. Med den grundtryggheten skulle de anställdas position flyttas fram och de otryggt anlitade stå starkare. (Dra åt helvete-kassa som medborgarlönen kallats.) Kvinnorna. Så det där med att medborgarlön skulle vara en kvinnofälla - glöm det.

Jenny Wrangborg, red., Lösa förbindelser. Om kampen för fasta förhållanden inom handeln, Leopard Förlag 2017