Vad är det med detta Österrike?

En journalist på danska Politiken, de kulturradikala köpenhamnarnas husorgan ända sedan bröderna Brandes var i farten och angav tonen för det offentliga samtalet, avtalade en intervju med Lars von Trier, filmgeniet. Konstnärligt egensinnig som få, man får spontant lust att utbrista: var får han allt ifrån? Mannen som i modern tid har förlöst den danska filmkonsten till en ny guldålder. Den andra efter Dreyer och Asta Nielsens storhetstid.

Regissören som ytterst välbetalda, i vanliga fall, celebriteter som Nicole Kidman och andra är beredda att arbeta med för en i deras värld spottstyver. Kidman har man för övrigt osminkad och fritidsklädd kunnat se dyka upp på Konsum i Trollhättan med sina barn. I samband med ett av von Triers filmprojekt. 

Du medges fyrtiofem minuter av min tid, lät von Trier kejserligt meddela. Journalisten infann sig på utsatt klockslag på filmbolaget Zentropas kontor, när fyrtiofem minuter hade gått, exakt på sekunden, avbröt von Trier, kanske mitt i en mening. En tidsneurotiker i Skriftställarens klass.

En tidigare vän till mig berättade om när han beviljades audiens hos Elfriede Jelinek, han fick sig också nådigt ett bestämt antal minuter tilldelade. Han knackade på hos Nobelpristagaren i huset utanför München, exakt på det angivna klockslaget avslutade hon sedan intervjun. Och det var bara för honom att tacka för sig och pysa.

Inget slarv med tiden, den tid som ohjälpligt går och vars skugga vi fåfängt jagar. Inget slarv med stilen, inte i det land utan moral där stilen måste bli en moralisk fråga, som redan den styve publicisten Karl Kraus var inne på. Det Österrike som framfödde den Ludvig Wittgenstein som efter diger tankemöda landade i slutsatsen: Om det man icke kan man tala, måste man tiga. Som vore det en signifikativ kommentar till hemlandet och dess dolda sida. 

Jag läser Jelinek på nytt och sugs in. Liksom den andre store litteräre österrikaren, min favoritförfattare framför alla andra, Thomas Bernhard, skriver hon utan styckesindragningar. 
Inget fjäsk för läsaren, glöm bekvämlighet, luta sig tillbaka och leka skönande. Det är bara att ge sig hän men ändå förbli koncentrerad: dyka ned i texten och med den starkaste närvaro försöka följa med. 

Texten andas och sluter sig omkring sig själv, du absorberas av den och blir kvar, du läser den så att säga inifrån. Du undgår knappast att uppmärksamma Jelineks skolning till klassisk musiker. Texten är som ett välkomponerat musikstycke, ett organiskt och sammanhållet verk. Men innehållsligt ingen önskan att behaga eller tjusa läsaren med vackra toner. Ingen smäktande, förljugen wienervals.

Vad är det med detta Österrike? Thomas Bernhard fördömde hett och starkt sitt fosterland, försummade aldrig att utan minsta återhållsamhet eller försiktighet påtala det, förbjöd det postuma uppförandet av sina teaterpjäser. Det har dock inte respekterats, man har kackat honom i huvudet, för att använda hans egna ord. 

Jelinek hyser heller ingen kärlek till detta mentalt bruna land med en hycklande borgerlighet som förtjust stod i givakt inför korpralen med den fåniga mustaschen. På ytan artigt och väluppfostrat, under densamma barbari och våld. Mord och fasa. Skennormalitetens blodtörstande skådespel. 

Det besynnerliga land där Josef Fritzl, hans ansikte nedan får mig att rysa, höll sin dotter inlåst i underjorden under många år, förgrep sig på henne och gjorde henne med barn sju gånger. Jelinek skriver om en annan inlåst österrikisk, ung kvinna: Natascha Kampusch. Det blir mer än personliga öden, snarare nycklar till att försöka närma sig Österrikes själ, man kan inte låta bli att tänka så. 

Kvinnor låses in och våldtages, som hotade de något, patriarkatet skulle en feminist säga, med sin blotta existens, sitt kön. Judarna förnedrades och plågades efter Anschluss. Inför öppen ridå och en hånflinande borgerlighet.

Vad är det med detta Österrike? Vad är det för gränslöst , undertryckt hat som tar sig bestialiska uttryck mot Kvinnan och Den andre? Perverterad självinsikt som projiceras och söker sitt offer?

Det ligger nära till hands att påminna sig Sigmund Freud med sin mottagning där på Berggasse 19 i Wien fram till att han tvingades emigrera - och intygade, när det begärdes av honom, att han behandlats väl: jag kan varmt rekommendera Gestapo - och hans omvälvande teori om det omedvetna och dess svårhanterliga kraft. Människans källarvåning och underjord. Det förträngda, den rationella självförståelsen repande.

Kunde hans psykoanalytiska teori ha utvecklats i något annat land, kunde det ha funnits en mer passande kontext? Ett land där det tuktade överjaget och det nedtryckta, jag höll på att skriva instinktiva, omedvetna slåss mot varandra. Och det ohämmade och förvridna  upprepande ständigt manifesteras. 

Elfriede Jelinek, Vinterresa, översättning av Maria Tellander, Modernista 2017
Målningen: Xenia Hausner