Ett år efter utstämpling

Ett år har denna dag, när snön ymnigt faller, gått sedan jag stämplade ut från högskolevärlden efter nästan ett halvt sekel inom densamma. Tiden rusar. 

Och jag försöker varje dag påminna mig John Lennons ord: Life is what happens to you while you´re busy making other plans. 

Han som inte blev äldre än fyrtio.

Det är alltför lätt att man bara gnuggar på, Niklas Wikegårds favorituttryck när han kommenterar SHL-hockey i C More, i vardagen. 

Man upptas av den, alla bestyr. Glömmer att verkligen leva. Känna efter. Förstärka den ibland flackande livskänslan, vårda lågan. 

Jag råkade se ett tv-program om Ingmar Bergman med anledning av hundraårsdagen av hans födelse. I vilket han bland dämonerna, han stavade som bekant med ett kraftfullt ä, räknade upp att han var långsint. 

Det är jag också. Jag ältar. Har svårt att glömma en oförrätt. Tänker hämnd och hur ge igen så att det svider. 

Utstämplingen från Högskolan i Gävle (HiG) efter mer än tjugofem års tjänstgöring, inkluderande utmärkelse som Årets föreläsare samt guldklocka från staten för trettio år av nit och redlighet i rikets tjänst, sköttes inte på ett anständigt sätt från den lokala arbetsgivaren. 

Snarare på ett skamligt för att inte säga för jävligt, ursäkta svordomen, sätt. 

Plötsligt fick jag veta, efter att jag själv flera gånger stött på om det, eftersom jag undrade om tidpunkten, att vid sextiosju skulle min anställning upphöra. Oavsett hur jag såg på det, om jag ville fortsätta eller inte. 

Ofrivillig pensionering, kallar Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) det. 

En kritisk medarbetare, engagerad ska det heta, tillika fackligt aktiv, ordförande i lokala Saco, som undertecknad kan arbetsköparen, till sin lättnad (?), bli av med när personen fyller sextiosju. 

Enligt SULF är jag inte ensam om mitt öde. Men svårt leda i bevis att det just är fackliga förtroendemän man gör sig kvitt. 

Det skulle vara detsamma som union busting. Man kränker föreningsrätten och bryter mot lagen om facklig förtroendeman. 

Jan Myrdal har varnat för män som kammar hypotek. De är icke att lita på. Morfar varnade för kortvuxna män. Om  man själv, som han var, är lång och högrest. Framförallt knattar när de blir chäfer, de lider av komplex gentemot längre män och söker kompensation. 

Min sista chäf, en totalt auktoritetsbefriad sådan, helt utan pondus och stil, kallad Gerda (jag omtalar själv honom med ett mycket fult ord, men utelämnar det här), var kortvuxen. 

En lömig och feg typ, produkt av New Public Management som avskaffade kollegialiteten. 

Toppstyrd linjeorganisation och chäfer. I en verksamhet som organisatoriskt en gång i tiden var horisontell. Och som skall vara det. Professionella medarbetare är självgående och behöver ingen chef. 

På min avdelning på HiG basade med rektorns goda minne Gerda, själv fil lic och inget mer eftersom han inte förmår mer vad avser akademisk meritering, över en docent (undertecknad) och professorer. Absurt. 

Det muttrades från och till, åtminstone vad gäller en professor, men stannade vid det. Den personliga lönesättningen disciplinerar och täpper till truten. Muttrandet skedde fegt bakom ryggen på Gerda, när han inte hörde. 

Gerda talade korkat, som om han inte förstod bättre, om högskolan som vore den ett privatföretag. En av dessa akademins dödgrävare, eller femtekolonnnare, som inifrån förstör den. 

Jag har känt mig mycket frustrerad. Förorättad. Velat betala tillbaka, ge den lille mollusken vad han förtjänar. Men det klingar av. Om än inte helt borta. 

Jag säger till mig själv medan jag skriver detta: Du har hälsan. Du är fri. Du skriver och läser. Du reser. Du har kloka vänner. Du slipper idioter som Gerda till chäfer, oinspirerande kolleger och en skavande organisation. 

Du är fri! Tag vara på det. Lev! 

PS. Men Göran Persson och kompanis pensionsbedrägeri tänker jag inte komma över. Varför utlöste det inte ett folkligt uppror, vad är det med detta folk?