Sista passet?

För tio år sedan klev jag in på samma polisstation. Inhyst i ett extremt fult hus. Hur i hela friden fick man för sig att bygga så fult? Polishuset i Gävle - som för det mesta ger ett stängt intryck med nedfällda persienner och avvisande fasad: kontakta inte oss, vi kontaktar dig. På samma plats låg ett vackert utformat badhus. En arkitektonisk fullträff. Men rev gjorde man. Så där höll man på i betongsossarnas Gävle. Rev och byggde fult. Som drevs politikerna av destruktiva motiv. Bort med allt som skapar en trivsam atmosfär för medborgarna. I Gävle ska folk fan inte trivas i onödan! Därför också ett ä och inte e i namnet. Gävle - inte Gefle. Brett och fult.

Den gången, för tio år sedan, behövde jag ingen stav för att röra mig obehindrat på gator och torg. Men det behöver jag nu. Jag ägde två ihopfällbara stavar. Men den ena konfiskerades på flygplatsen i Alicante, de bestämde att den kunde användas som vapen. Det hjälpte inte att jag argumenterade, protesterade och högljutt kallade de nitiska nöten i Security jävla idioter. (Svordom ordagrant återgiven, ber om ursäkt för språkbruket.)

Balansen var inte bra för tio år sedan. Nu ännu sämre, det stör mig, jag som älskar att flanera och promenera, upptäcka världen till fots. I samband med omänskligt, höll jag på skriva, tuff behandling mot min cancer vid sekelskiftet fick sig balansen en ordentlig kyss. Sedan har väl åldern gjort sitt. Det sägs ju att balansen blir sämre med åren. Åldrandet är ett helvete. Försök inte påstå något annat.

Jag tränar min balans två gånger per dag. Morgon och kväll. Tar tid på klockan. 45 sekunder första gången på varje ben. 40 andra gången. För det mesta fixar jag det på första uppstigning. Känns bra. 

Passpolisen, heter det så?, vänlig som alltid: - Sänk hakan är du snäll. - Det brukar min hustru uppmana mig också. - Tycker hon att du är dryg?! 

På skärmen, fototekniken digitaliserad, kan jag genast ta del av det färdiga resultatet som skoningslöst inte döljer någonting: en åldrad mans ansikte. Gubbtjyv. Tycker inte om det. - Kan du inte ta bort tio år? Kvinnan bakom disken skrattar.

Senare, samma dag, slår mig tanken som en blixt från klar himmel: Kanske blir detta sista passet jag plockar ut i mitt liv. Tanken skrämmer inte, det vore att ta i. Men inte känns det särskilt roligt. Om tio år, när det är dags för passförnyelse, är jag närmare åttio. Åttio. 

Kanske ingen ålder i sig. Men mina föräldrar och morföräldrar blev som bäst inte äldre än sjuttiofyra. Mormor gick redan vid sextiosex, min far vid sextioåtta, där jag är nu. 

Genetiskt, om jag utan att väja med blicken beaktar det genetiska arvet, ser det ju inte så lovande ut. Om man säger så. Och så min sjukdomshistoria i bagaget. Men det är klart, i släkten finns ett par åldersmässiga undantag. Till och med en som, kors i taket, blev hundra. Kan nog förklaras med att hon bodde i Värmland, den värmländska humorn förlänger livet. Eller om det är luften. 

Om aftonen upptages jag av en dokumentär, anmärkningsvärt sevärd för att vara amerikansk, om den märklige, egensinnige skådespelaren Harry Dean Stanton. (Bilden till vänster.) Med det fantastiska, karakteristiska ansiktet. Det är som ett landskap, har något sagt. Har man sett Paris, Texas är man benägen att hålla med. Inte många besitter ett sådant uttrycksfullt ansikte.


En totalt prestigelös skådespelare. Samarbetade med kanoner som David Lynch, Arthur Penn, Wim Wenders, Sam Shepherd - you name them. Alla insåg hans storhet och unicitet. Alla utom han själv, han nedtonade sin egen förmåga, låg lågt. Ingen prestige, som sagt. Eller kanske vilandes trygg i sig själv, i vetskap om vad han förmådde.

Hans livsfilosofi, som han utvecklar i dokumentären, kunde kallas buddhistisk, men han betonar uttryckligen på en direkt fråga att han inte är buddhist. Budskapet är avskalat. Vi är ingenting. Vi betyder ingenting. Allt är förgängligt och utan mening. Och vi är på väg mot ingenting. Nirvana. Det borde lugna oss. I dokumentären är Stanton lugn och avslappnad. 

Kanske kommer någon om några år, eller senare, att sitta med mitt pass när jag är borta, betrakta mitt ansikte, och undra vem var han egentligen mannen på fotot? Något svar kommer jag inte att kunna lämna. Men det skulle jag i och för sig inte kunna lämna i dag heller.