Jag är kristen och troende. Men gör inget större väsen av det. Den som observerar mig kan inte omedelbart se att jag är kristen. Ett litet silverkors i kedja runt halsen. Som jag aldrig tar av mig. En blygsam markering. När jag gästföreläste om ledarskap vid Birzeit University i Ramallah på Västbanken, denna västbank som plågas av den israeliska ockupationen men där människorna ändå försöker leva sitt vardagliga liv som om det inte vore så trots vägspärrar och synliga soldater, blev jag en gång inbjuden att följa med en student till hans hemstad några mil bort.
Jag minns inte namnet på staden. Klart jag tackade ja. Den största fördelen med de gästföreläsningar jag hade förmånen att få hålla runt om i världen var att få se och uppleva länder inifrån på ett sätt som turister aldrig får.
Därför kunde jag också gå med på att packa väskan och bege mig till länder där jag aldrig annars skulle sätta min fot, såsom undantagstillståndets Egypten. Annars tillämpar jag principen om att inte resa till länder där sådana som jag kastas i fängelse.
Jag glömmer aldrig den hisnande resan med hjärtat i halsgropen till studentens hemstad. Smala vägar av usel kvalitet och radikalt kuperad terräng. I en av de små bussar som med mycket hög hastighet dödsföraktande rusar fram på Västbanken.
Jag mottogs av hans familj med den största gästfrihet. Som seden är på Västbanken. Bord dukas, det trugas, rätt på rätt bärs fram och man äter till man nästan storknar. Att vara blygsam vid bordet uppfattas närmast som en förolämpning.
När studenten skulle visa mig staden och föreslog en promenad på dess gator, upptäckte han plötsligt mitt diskreta kors. Han bad mig gömma undan det, eftersom det riskerade att väcka anstöt i den starkt muslimskt präglade staden. Jag kunde själv också notera alla beslöjade kvinnor.
Till saken hör att på Västbanken lever även kristna utan några problem. Min bästa vän i Ramallah är för övrigt konfessionslös och starkt religionskritisk.
Studenten berättade att hans far, som ägde och drev en körskola, hade uppvaktats av muslimer som menade att det kunde gå ut över hans affärer att hans son aldrig visade sig i moskén. Det ledde emellertid inte till att samme son, som under min andra vistelse på Västbanken relegerades från universitetet efter att ha varit en av de ledande under en studentstrejk mot höjda terminsavgifter, började uppsöka någon moské.
Mellan kristna och muslimer i Sverige råder ingen symmetrisk relation. Det är direkt stötande och provocerande för mig som kristen och demokratiskt sinnad medborgare. Vi kristna, med den undfallande bleka ärkebiskopen i spetsen, gör allt för att respektera religionsfriheten och vi har tillåtit att islam breder ut sig med sina för oss främmande levnadsvanor och uppfattningar, framförallt kvinnosynen och förtrycket.
Många muslimer visar ingen tacksamhet för vår gästfrihet och öppenhet, utan föraktar oss. För att inte tala om antisemitismen som antagit skrämmande proportioner i vårt land. Judar tvingas emigrera som vore det nazismens Tyskland.
Den framlidne Lars Gustafsson skrev insiktsfullt: "Tolerans mot intolerans frambringar intolerans. Intolerans mot intolerans frambringar tolerans." Jag tänker därför, i linje med detta, från och med nu vara intolerant mot muslimer och andra som är intoleranta mot mig som kristen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar