Var finns min Lillskog i dag?

- Det är nattsvart, konstaterar broder Hasse dystert när han ringer mig från Stockholm. Nattsvart. Jag kan bara hålla med, vi är samstämda även i denna fråga. Varje dag nya rapporter om det patologiska tillståndet i fosterlandet. Dödsskjutningar som vardagsmat. Tydligen förekom Eliasson i tv häromkvällen för att svara för sig - som om han kunde eller var beredd göra det. Men som jag säger till Hasse: Jag förmår bara inte se fanskapet. Jag får krupp.

Jag snigelläser Peter Handbergs essä Jag ville leva på djupet. Titeln ett citat från Thoreau, en valfrändskap som heter duga för Handberg. Thoreau drog sig undan civilisationen till sitt Walden i Massachusetts. När jag var visiting professor vid Harvard Business School - Boston kan jag längta till, framförallt den trivsamma stadsdelen Cambridge där jag bodde - sökte jag mig nyfiket, Handberg gör likaså med alla sinnen vidöppna, till Concord och Walden som bara låg ett par kilometer bort från Concord. (Huset på bilden ovan en kopia av det ursprungliga.)

Jag trodde att Thoreau, i likhet med farsans farbror Vilhelm som efter ha förvägrats gifta sig med dottern till en rik bonde i Häverödal i Uppland svårt hjärtekrossad drog till skogs och isolerade sig med fåglarna och skogens alla djur som enda sällskap, hade sökt sig mycket längre bort från civilisationen, för att få vara i fred och leva i enslighet. 

Men icke, sa Nicke. Och matkorgar kom tydligen morsan och syrrorna med. Vänner tittade in för en filosofisk pratstund. Ett bekvämt liv lekandes eremit lite på låtsas, men tanken var god, kanske man kunde säga. Och hans bok om Walden kan du gott läsa, om du inte redan gjort det. 

Som när jag som fortfarande könsomogen - ännu hade vi inte börjat fantisera erotiskt om vackra grannjäntan Anette - grabb i Sandviken tillsammans med kompisarna drog till Lillskogen. Inom hörhåll för morsan så att hon kunde ropa in till middag. Men så länge vi befann oss i Lillskogen, kände vi oss som vildar på sidan om den trista, inrutade existensen, styrd av Verket. Vi lekte indianer och cowboys. Alla ville vara cowboys. Hopalong Cassidy, flott i stor hatt på sin kuse med puffrorna redo, hade vi beundrat på matiné.


Var finns min Lillskog i dag? För nog frestar det att vända denna erbarmliga verklighet ryggen och göra en Thoreau. Men vart ställa kosan? Krøyerland i Nordjylland? Kunde absolut vara något. Men vintrarna inte kul. Typiskt sommarlandskap. Hösten går dock an, Vesterhavet ryter, dånar och förminskar betraktaren, naturen regerar mäktigt. Landskapet inte lika turistkontaminerat som under högsäsong. 

Min framlidne vän Gert, jag saknar honom svårt och det gör ont att bara skriva hans namn, drömde om att ta sig till Nya Guinea. Han läste flitigt på, än i dag kan jag framför mig se boktravarna på hans köksbord i Örgryte, och beskrev resmålet på ett sådant målande sätt att jag ville bli hans resesällskap. Men Gert kom aldrig till sitt Nya Guinea. Nu vilar han i den göteborgska jorden.

Utan pengar går det inte, inser Hasse och jag. Men hur fixa flis? Postkodslotteriet har jag lagt av med. Förstod att jag måste ha med boende på samma postnummer, ensam kan jag inte vinna något, bara en fjuttig extralott som Rickard Sjöberg lika gärna kan behålla. 

Kanske tacka ja till alla generösa, hum, låneerbjudanden, plocka ut rubbet och sedan fort som attan dra? Men misstänker att jag inte hinner längre än till Tobo.

Tittar ut från mitt fönster över Gävle, staden som stavar namnet så fult. Nattsvart är det, sa Bill. Det är nattsvart, sa Bull.