Murgårn memories

En fredag förliden sensommar strök jag med ros i handen förbi den på väg till en begravning. Ställde mig tätt intill, satte örat mot, lyssnade allt vad jag förmådde efter ljuden från förr. Men tyst var det. Skolan övergiven. Sommarlov. Och inte kunde jag känna den där karakteristiska skollukten som Lars Gustafsson fångar i Yllet.

Murgårn, sa vi osnutna ungar. Murgårdsskolan. Min skola första sex skolåren. (Jag skulle bara ha vetat att jag skulle komma att bli kvar i undervisningsvärlden hela mitt liv!) Bara några stenkast från där vi bodde. Och knappt mer än ett par från mormor och morfar, på Bruket. 

Jag minns inte vem som liknade byggnaden vid Glimmingehus. Under en vistelse på Österlen kunde jag på ort och ställe jämföra. Hursomhelst ett imposant hus, detta skolhus. Respektinbjudande arkitektur.  I som här inträden, minns att ni är små och maktlösa. 

Osökt tänker jag den högst läsvärde socialpsykologen Erving Goffman och hans begrepp totala institutioner. Av oklar anledning har sådana alltid fascinerat mig. Skräckblandad fascination, bör tilläggas. Skolor. Sinnessjukhus. Fängelser. Fabriker. Rummet som disciplinerar en samling människor under samma tak. (Room heter för övrigt en hårresande obehaglig film från 2015 med Fritzl-tema. En film i offrets perspektiv. Se den!)

Michel Foucault skrev insiktsfullt med historisk utblick om detta i Övervakning och straff: Fängelsets födelse. Disciplineringen. En bok att ständigt återvända till. Rummet som själens fängelse, för att travestera fransmannen. 

En fröken skickade oss under lektionstid att inhandla halstabletter i kiosken nere vid järnvägsstationen. Ursäktade det med att hon hade problem med rösten. Kanske doften från rusdrycker som skulle döljas. Vad vet jag. Men snäll var hon. Om än barsk. Ruskigt bra på orgel när hon kom loss. 

Allan var en duktig pedagog som verkligen kunde lära ut men ett vandrande nervknippe. En luciamorgon skulle vår klass lussa och besöka alla klassrum. Han greps han av panik när det började brinna i håret på en av tärnorna under luciatågets formering. Försökte med hjälp av väggen, om man uttrycker det milt, stoppa elden. 

Jag uppfattade det som att han fullkomligt utom sig dunkade huvudet i samma vägg. Men jag har förstås livlig fantasi.

Hans impulsiva agerande, inte bara i denna situation, tror jag kan förklaras med att han förlorade kontrollen över vad som hände. En strikt kontroll han alltid behövde hålla, vad det än gällde. Under lektionerna. På cykelutflykter med klassen. 

Tärnan anmälde honom icke för hans tilltag. Fattas bara. Man gjorde inte så på denna tid. "Kränkningskultur" var ett främmande fenomen. Tack och lov. 

Annars minns jag just denna luciamorgon som ljus (!). Bortsett från det brinnande håret. Det inspirerade mig så småningom till en novell i antologin December 1999: Adventskalender för vuxna som framlidne vännen och förläggaren Gert Nilson sammanställde. Men i den placerade jag elden i min mors hår. 

Hon lussade nämligen varje år för grannarna i trappuppgången. Levande ljus i kronan. Ett äventyr varje trettonde december, när hon om den arla morgonen iklädd vitt linne kom vinglande med sin bricka, på densamma lussekatter, pepparkakor och kopparkaffepanna, på knoppen farligt svajande krona. Det var mycket uppskattat av grannarna, vill jag tro.

I fjärde klass stal kräftan min älskade mormor Elin från mig. Därmed hade döden intagit sin plats i mitt medvetande. Där stannade den kvar. Oinbjuden.