Jag måste bli le igen!

När jag träffade vännen och förebilden, han som med förtjusning spelade rollen av fördömd enfant terrible i det offentliga samtalet i Sverige, Gunnar Adler-Karlsson i Rom, undrade han medan han smått sardoniskt log som bara han kan: Har du blivit för snäll? Syftandes på att han hör inget ståhej omkring mitt skrivande. 

Det skulle kunna förklaras med att jag numera saknar en bred  plattform och exponeringsyta. Elakheterna når inte fram till massorna, jag skjuter i tomma luften. Vad vet jag. Någon Blondin-Bella, eller vad f-n den besynnerliga figuren heter, är jag definitivt inte. 

Men kanske har jag blivit för snäll, anpassat mig och rakat av rödskägget, släckt elden. Kanske kan det förklaras med den förhållandevis höga åldern och att åldersrelaterade teman blivit relevanta, för att inte säga akut angelägna. 

När jag träffar jämnåriga vänner pratar vi inte som förr anarkism och tankestörande konst, utan sjukdomar och vilka i bekantskapskretsen som trillat av pinn sedan senast. Vi tipsar initierat varandra om vad som är bra för prostatan, avföringen, lederna och sömnen. 

Någon enstaka nämner, men det låter föga trovärdigt, barnbarn som de sista dagarnas mening. Någon annan tipsar om lämplig stav att kliva omkring på stan med. Använder någon det stigmatiserande fulordet pensionär ryter jag till. 

Långt till idiotförklaring av visionären Lasse Ekstrand som fräckt nog förespråkade lön, medborgarlön, fast man inte arbetar! Lika långt till rabulisten Ekstrand som fick Gefle Dagblad fälld i Pressens Opinionsnämnd efter en osmaklig, tyckte en del fina i kanten, recension av Yrsa Stenius, en fällning som kostade tidningen många sköna kronor. 

Förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren, glömmer det aldrig, jag lovar. Han påminner om det varje gång vi stöter ihop. Vad tidningsledningen tyckte om rabulistens bravad, vill jag nog inte veta. 

Som kuriosa kan nämnas att jag vid ett tillfälle föreläste om deprofessionalisering hos Läkaresällskapet i Stockholm, Stenius på första raden. Om blickar kunde döda, som man brukar säga.

Långt till uppståndelsen när universitetslektorn Ekstrand ogenerat avslöjade - sätt inte en ära i din egen skam, som min salig mor brukade varna - att han på sina kurser utan att blinka godkände hundar och svärmödrar i det ädla syftet att bidraga till högskolans ekonomi, denna baserad på genomströmning och kvantifiering. 

Huvudräkning, kort och gott. Ett fullkomligt idiotiskt utbildningssystem. 

Att vissa retar sig på, skickar argsinta insändare, när denne från Bruket härstammande Ekstrand kritiserar familjen Göransson i Sandviken och inte reservationslöst hyllar de helgonförklarade utsugarna - enbart en västanfläkt. Inte ens storm i ett vattenglas. 

Och det är att göra det lite väl enkelt för sig, att reta upp slavarna i Viken. De förtjänar egentligen bara medlidande, de som smitt sina egna bojor. Och fördummat sig själva. 

Inte är det roligt att aldrig beröra eller reta upp! Poänglöst. 

Jag botaniserar i mitt privata bibliotek, för att inspireras till nya friska, läs provocerande, tag. Många uppiggande namn sticker genast ut och drar min blick till sig. Genomgående män, till alla enögda feministers fasa. Men vad göra, de är ju bäst! 

Där finns, han tar nästan täten, Jean-Ferdinand Céline. Antisemiten, brukar de som vet muttra om honom. Anderz Harning. Den storskäggigt bullrande. Charles Bukowski. Den sistnämnde skulle väl litteraturkommissarie Witt-Brattström döma ut för dennes enligt henne patriarkala kvinnosyn. Hon som sätter genus före kvalitet. Det har hon gjort akademisk karriär på. 

Tråkigt nog för henne kan hon, så rättroende och trist att klockorna stannar, bara drömma om att få till det ens hälften så bra som Hank. En alldeles lysande stilist, till skillnad från litteraturkommissarien.

Varför är den gode dum, varför den onde klok? Den peststämplade och icke-rumsrene skriver ju så förbaskat bra att håret reser sig på en. Den av de korrekta godkände fixar det inte. Bjuder på ökenvandring och torka.

Jag måste bli le igen! Men osäker på vad vara le om. Vilka ämnen. Somalier? Muslimer? Massinvandringen? Eliasson? Malena Ernman? Schyffert? 

Omedelbart hamnar jag i metodproblem. Är man le om är sanningsenlig och säger som det är, måste det inte till något mer, skruvas till? Sanningsenliga finns det ju gott om redan, inte så få som tagit bladet från munnen. 

Jag höll på att glömma en som också är väl representerad, som han skall vara, i mitt bibliotek: Gud fader i Mariefred älskade spydigt Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg att kalla honom. Jan Myrdal. Clartéister och gamla fibbare jagar upprörda honom med fadersmördarkniven i handen. Jag blir avundsjuk, gubbfan har lyckats.