Rädsla för vatten inget konstigt

Min mor fruktade vatten. Insjöns såväl som havets. Jag hade svårt att förstå den gången hon greps smått av panik när vi var vid en badstrand vid en idylliskt belägen vik, hon och jag och mina två döttrar i förskoleåldern, och hon rusade ut som för att undsätta dem när de vadat ut i det vatten som inte var särskilt djupt. Men i ryggmärgen satt reflexen.

Många år senare fick jag en plausibel förklaring till vattenskräcken. I samband med att det släktforskades och jag invigdes i resultaten. Mamma härstammade långt tillbaka från smeder, dessa bodde ofta vid vattendrag, hade många barn som inte alltid tillräckligt tillsågs, det hände att ett litet barn trillade i och drunknade. 

Anekdoterna om drunknade barn hade på outgrundliga vägar nått mamma. Hon hade därmed ärvt och blivit del av en släkthistoria. Eller kanske bättre att betrakta det som en släkts gemensamma undermedvetna som leder till ett visst handlande i det enskilda fallet. Kanske utan att den handlande förstår det själv. 

Där fanns också en i släkten som drunknat under en segeltur när det plötsligt och oväntat kraftigt blåste upp och båten kantrade. Tydligen hade det hela bevittnats från land. Men man hann inte ut och dra upp mannen ur vattnet.

När min mormor sjutton år gammal väntade mamma, for det ur den förras far: Om jag var du skulle jag gå i Kanalen. Förflugna ord som han sedan bittert ångrade hela livet. Men mamma hade fått höra dem via sin mor. Levde med en gnagande misstanke om att hon var oönskad. 

Vatten och död sammanföll för min mor. Vattnet borde därför undvikas. 

Angst essen Seel auf. Rädsla urholkar själen. Titeln på Fassbinders i mina ögon i särklass vassaste film. Ofta har jag citerat dessa ord.

Kanske finns det inget jag förbannar mer än rädslan och vad den gör med människan. Den behöver, i likhet med ångesten, inte alltid ha ett tydligt objekt, vi kan vara rädda utan att vi vet varför. (Terapeuten Rollo May, som skrev klassikern Ångest, menade att vi skall se ångesten som en varningssignal, försöka lyssna till den. Med andra ord kan ångest vara något positivt, om än ett svårt tillstånd att uthärda och man helst vill fly det.)

Jag tror att mamma skulle haft svårt göra reda för varför hon blev så rädd när mina barn befann sig i grunt vatten. Jag vill minnas att jag frågade henne om hennes skräckfyllda förhållande till vatten och att hon en smula generat slog ifrån sig.

I en av Per Gunnar Evanders böcker, jag tror att det är Berättelsen om Josef, känner huvudpersonen ängslan. Och någon kommenterar: Ängslan, vilket konstigt ord.

Rädslan kanske inte är konstig, men förgörande. 

Bild: Böcklin, Dödens ö