Såret som aldrig läker

Låt de döda begrava de döda, manade Jesus. En uppmaning som låter sig tolkas på olika sätt. Den som med vaken blick uppsökt Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden kan inte undgå att fråga sig vad det tjänar till att behålla lägret, rekonstruerat nota bene, och icke minst arrangera skolresor dit. Vad uppnås, egentligen? 

Frågan inte hädisk eller infantilt provokativ utan berättigad, om än tungt retorisk. Har vi lärt oss något av Auschwitz? Vad hände efter Auschwitz? Som vi vet frågade sig Adorno om det var möjligt att skriva poesi efter Auschwitz, denna mänsklighetens slutstation som någon benämnt det. Vi vet dock att poesi har skrivits och fortsätter skrivas. 

Tyskland. Snart sjuttiofem år efter krigsslutet. Timmen noll utropade man inifrån ruinerna 1945.  Som om historien kunde nollställas. Ett land med en punkt som aldrig sätts. Ett nationellt sår som aldrig läker. Tolv år, inte längre, varade det nationalsocialistiska tusenårsriket. Därefter villkorslös kapitulation. De tyska städerna mer eller mindre utraderade av de allierades bombmattor. 

Hur många exakt som dödades, direkt eller indirekt, i de tyska lägren disputeras det om från och till. Sänker man siffran alltför mycket, riskerar man att stämplas som historierevisionist och förpassas ut i kylan. I denna sak är sanningen bortom fakta och vetenskapliga bevis. Jag nöjer mig med att säga: blott en är en för mycket, när vi talar om mord och onödig död. 

Dödandets nattsvarta, iskalla skugga faller över efterkrigstyskland. En skugga som består. 

Avnazifieringsdomstolar installerades, en process som inleddes i Nürnberg när högdjuren, med Göring och Speer (den hale undgick repet) i spetsen, rannsakades. Med en fortsättning i Frankfurt, Peter Weiss dokumentärt vinklade Rannsakningen handlar om det. Men sedan klingade det av. 

Antikommunismen vägledande för väst och då bleknade intresset för de de gamla nazisterna. Som tilläts innehava höga poster inom förbundsrepubliken. I vissa fall mycket nära förbundskanslern. 

Många krigsförbrytare kom undan med milda straff. Eller inga straff alls. Helt vanliga män, som till och med en bok hette byggandes på intervjuer med förövare, hyggliga tyskar som kunde återgå till sitt vardagsliv som om inget hänt. Blodet på händerna borttvättat. Liken därborta i öst brända, askan undanskyfflad. Artighetens leende mask på. Civilization as usual.

Men såret var öppet. Läkte inte. Hjälpte inte att tystnad bredde ut sig, locket på. 68-generationen, den revolterande kritiska efterkrigsgenerationen, krävde korten på bordet. RAF handplockade sina offer, det förslavade tyska folket skulle hårdhänt väckas genom spektakulära våldsaktioner, inbillade man sig. Såret fortsatte att blöda.

Att förneka förintelsen förbjöds, även retroaktivt. Fängelsestraff för den icke laglydige. 

Samtidigt kan man höra tyska tv-producenter säga och det klingar minst sagt cyniskt: Behöver du höja tittarsiffrorna, släng in något om Hitler. Boken Er ist wieder da om Hitlers återuppståndelse i vår tid blev en makalös försäljningsframgång. Fascinationen saknar halveringstid. Monstret aldrig långt borta.

Jag läser i BZ, Berliner Zeitung, om förre SS-aren, kallad "Bokhållaren i Auschwitz" och som bad sin fru: fråga aldrig någonting om vad jag var med om, Oskar Gröning, 96 år gammal, som åtalats för medverkan - ett tänjbart begrepp - till mord på 300 000 människor. Domen: fyra års fängelse. Advokaterna vädjar om nåd, att gamlingen skall slippa inlåsning.

På stort, sensationsvärdet inte ringa, uppslagna foton i BZ en mycket gammal man, svårt se den forna brottslingen i SS-uniform. Är hans ens medveten om vad rättegången handlar om, är han tillräckligt klar i skallen? Kanske är han en av de allra sista från tusenårsriket som rättvisan kommer åt. 

Men är det rättvisa som skall skipas det verkligen rör sig om? Eller något annat? Symbolvärdet det avgörande? De döda offrens, de som inte äger någon talan annan än den ställföreträdande, hämnd?

Låta de döda begrava de döda?

Oavsett om Gröning beviljas nåd eller inte: såret kommer aldrig att läka.