Ansikten i vattnet

Jag besökte på Kuba den kust som jag har förstått inspirerade till scenerierna i Hemingways Den gamle och havet. För övrigt en bok som lånar sig till omläsning med oregelbundna mellanrum. Strunt samma vilken roll just den kustremsan där jag satte mina fötter spelade, fantasin gick ändå i gång som vanligt. Vi åkte taxi, ett skinande välskött dollargrin från anno dazumal, till och från platsen. Det gjorde sannerligen inte upplevelsen sämre.

Suggestivt att stå där och kika ut över havet, som att placera mig själv inuti boken. Skriftställaren har på tok för lätt att leva sig in i böcker och filmer och fantisera! 

Fantasihålet, som forne Transportbasen Hasse Eriksson vresigt muttrade att de kritiska journalisterna hade fel på, har aldrig slutit sig, realitetsprincip och uppgivenhet inte segrat. Trots att disciplineringsagenter, impulsmördarna, i skola och på arbetsplatser gjorde sitt bästa.

Ulf Lundell, lyckosten som bor i Sveriges vackraste landskap Österlen, trivs bäst i öppna landskap. Jag föredrar att vistas vid vatten, helst hav, också en form av öppet landskap.  

Panta rei, allt flyter, enligt den grekiske filosofen, tillika en av mina stora favoriter, Herakleitos. En osystematisk filosof, liksom Skriftställaren är osystematisk och associativ. Såväl Nietzsche som Heidegger, inga dåliga namn, knäföll för greken, men det är en annan historia.

Herakleitos visste också: Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger. 

Vattnet rör sig, det påminner mig obönhörligt om förgängligheten i tillvaron, att allt måste förändras. Och jag kan inte göra något åt det, det är icke förhandlingsbart. Det är ingen tilltalande tanke, i mångt och mycket söker jag oföränderlighet, försöker hålla fast och kvar, men en tanke att försöka förlika sig med. 

Kanske har jag lyckats med det, men inte att ge sig på, innan det är dags att kliva ombord på den sista båten som tar mig över Styx.

Jag strosar i det Benidorm, som jag kommit att bli så förtjust i, invid Medelhavet, blicken surfar på vågorna. Ibland är det som om välbekanta ansikten börjar avteckna sig i vattenmassorna, de dyker upp och suddas i nästa ögonblick långsamt ut. Våg blir sekundstilla blank och slät yta, sedan rullande igen, en evig rörelse. Som gäckades jag. 

En gång skrev jag om stjärnor som faller och landar på havets botten. Glittrar när de reflekterar solen. Föreställde mig att de goda människornas själar landar som fallande stjärnor i det aldrig sinande havet. De ondas slocknar.