Bokcafé Projektil i Upsala den vinterfrostiga gårdagsaftonen. Jag föreläste om medborgarlön hos den socialistiska kulturföreningen, som de bakom cafét kallar sig, för några år sedan. Numera håller de till på en annan plats än, som den gången, i Svartbäcken. Inte långt från det Vaksala torg från vilket de stora demonstrationerna utgick. Det ekar från megafonstyrda talkörer och smatter i banderoller. Det anrika torg som tidigare kollegan och vännen, sociologen Göran Ahrne, ger en glimt av i Vardagsverklighet och struktur. Glimten levande till skillnad från det mesta i den teoretiskt anspända boken.
Ett 30-tal förväntansfulla unga människor på plats, även om några släntrar in efter utsatt tid. Känslan infinner sig att klockan vridits tillbaka till när det begav sig och staden vimlade av reflekterande, pålästa vänsterstudenter.
Anders Burman, idéhistoriker från högskolan i Södertörn, är inbjuden att tala om Hannah Arendt. Det politiskt korrekta Södertörn med "identitetspolitik", "rasifiering", "hbtq" och "genusvetenskap" i fokus. Vad jag vet var Ebba Witt-Brattström, litteraturens humorbefriade överkommissarie, knuten dit. Kanske är hon det fortfarande.
Doktorander som gått kurs på Södertörn har vittnat för mig om ett intolerant, infekterat klimat. Tänk rätt - annars.
Varför den seriöse Burman håller till på Södertörn vet jag inte. Han är bra denna afton, fnittrar och är på gott humör, en föreläsning långt från en knastertorr, tysk sådan som jag kan tänka mig att kvällens föremål utsattes för. Burman är lite charmigt osorterad, han följer inget skrivet manus.
Föredraget innehåller väl inte mycket nytt för den som kan sin Arendt. Men uppfriskande släppa in centraleuropeisk intellektualitet i Upsala.
Den skarpsynta Arendts, hon som var student hos Martin Heidegger i Freiburg och även hade en närmare relation med honom, kanske viktigaste observation: det farligaste som finns är människor som inte tänker, inte för en inre dialog med sig själva. Exemplet Adolf Eichmann, Arendts bok om honom mycket uppmärksammad och hårt kritiserad, ett av de tydligaste vad gäller detta.
Jag ser honom framför mig i den skottsäkra buren i Jerusalem under rättegången. En blek, oansenlig figur. Han som "bara" lydde order. Som chäfer i dag inom offentlig sektor bara "följer budget". Inga övriga jämförelser.
En observation jag själv ofta gör: människor tänker inte klart, det saknas alltid ett eller två steg, implikationer uteblir. Resonemanget stympas. Och därmed blir den intellektuellt beskurna, politiskt korrekta, hållningen möjlig. Lägg till affektioner och den dystra slutsatsen blir: inget vettigt samtal låter sig genomföras. Man är blint för eller mot.
Så har det varit länge i det av svåra problem angripna Sverige nu.
Tjugo år bodde jag i Den eviga ungdomens stad. Längtar inte tillbaka. Jo, till det universitet som en gång var under åren runt 1968. Dagens intellektuellt nedrustade och nyttoinriktade universitet skulle jag inte vilja frekventera.
Härliga tider! Strålande tider! Aldrig komma de åter. Glad jag fick uppleva dem. Efteråt var jag helt förändrad, en annan person än den som med sänkt, förskrämd och blyg blick sökt sig till det väldiga universitetet. Jag hade äntligen börjat att tänka. Öppnat dörren ut och bort från brukssamhällets tankefigurer. Befrielsen inledd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar