Redaktören för boken Priset, Karl-Olov Arnstberg, pensionerad professor i etnologi, numera verksam som skribent och förläggare, bjöds in till Göteborg för att tala vid ett offentligt möte. En våldsam proteststorm bröt ut som riktade sig mot den av de som vet bättre, enligt egen uppfattning, peststämplade. Mötet som skulle hållits på stadsbiblioteket måste ställas in. Biblioteket fick kalla fötter, risk för bråk och stök. Att mötesfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet - grundstenar i en demokrati - i praktiken saboteras verkar inte spela någon roll för dem som utan att tänka på implikationerna står beredda med munkavle och knytnävar. Eller menar de att demokratin inte gäller för vissa? Bara för andra? Vem avgör i så fall och på vilken grund? Känslans? Den förutfattade meningens?
Knappast grundlagens, som alla har en skyldighet att följa. Den som förvägrar andra rättigheter, kan själv stå på tur nästa gång.
Rättssamhället sätts ur spel, det känsloladdas, något som liknar lynchstämning piskas upp, informella folkdomstolar inrättas. Det har vi sett många exempel på i den beryktade #metoo-kampanjen.
En av denna antologis författare, Gunnar Sandelin (GS), har jag känt till och följt i många år. Ända sedan han kom till Gävle för att intervju mig inför att jag skulle medverka som krönikör i SSR-tidningen. Långt senare skakade jag på huvudet, när han berättade vad han utsatts för. Bortom all rim och reson.
Efter att ha skrivit om invandringspolitiken - inte om invandrare nota bene - på ett, som det uppfattades, opassande sätt. Sakligt med kritiska slutsatser att dra för den som ville. Med andra ord betett sig som en professionell journalist skall göra och visat yrkesheder. Ingen dold agenda.
GS har jag alltid uppfattat som en vederhäftig och sanningssökande journalist. Noggrann med sina källor och med att ha på fötterna. Utan några politiska förtecken. Men när han skrev bortom förhärskande ideologier och punkterade maktens myter, han baserade sin framställning på offentlig statistik skall man komma ihåg, tillgänglig för var och en så att man kunde syna honom i sömmarna, var det kört för honom.
Svartlistning. Yrkesförbud. Det luktade gamla Sovjetunionen och DDR. Plötsligt var han "belastad". För mig helt obegripligt, ärligt talat. Med hjälp av GS kunde ju ett faktabaserat samtal om en central samhällsfråga ha börjat föras, det fanns med ens ett underlag för ett sådant. Men någon eller några hade bestämt sig för att detta var inte fakta.
GS skulle ut i kylan, det varnades för honom. Tidigare vänner och kolleger vände honom ryggen. Rädda att sammankopplas med honom. Rädda få problem på jobbet. Frilansare rädda förlora uppdrag. De gjorde förmodligen en korrekt bedömning. Och vem har råd att förlora levebrödet om man har barn och familj?
Vittnesmålen i boken är direkt skrämmande. Obehagligt ta del av hur illa och skamligt journalister, bland dem namnkunniga, på de stora tidningarna kunde bete sig. Som drevs de av ett inre självhat och en obearbetad destruktivitet som projicerades på noggrant utvalda offer. Ursäkta, men jag kan inte låta bli att spekulera i djuppsykologisk riktning. Annars svårt att förstå att det blev så besinningslöst.
Pseudonymen Julia Caesar, ett av favorithatobjekten, söks upp i bostaden av journalister och fotografer som inte ger sig när hon försöker värna sig. Hon jagas och pressas hänsynslöst. Hennes redan klena hälsa utsätts för svår påfrestning. Hon kallas de mest fruktansvärda, hennes person demoniserande och osanna, saker. Hon skall krossas, helt enkelt.
På nätet sparar inte svansen på okvädesorden. Utan att ha satt sig in i vad hon skriver. Man går uteslutande på ryktet om henne. Det rykte som sprids av Expressen och Dagens Nyheter. Inte konstigt att hon börjar frukta för sitt liv. Man hotar att märka henne. Många galningar finns därute som måste tas på allvar.
Det svaga polisingripandet för att skydda henne och andra hotade frestas jag dessvärre tolka som att polisen tycker att de bara får vad de förtjänar. Hade de bara tigit så. De får skylla sig själva, de ansvarar själva för att de är fredslösa.
Plötsligt slår det mig under läsningen att det är som om verkligheten, i det offentliga samtalet och vad man hör där, kommit ifatt det bokens författare, långt innan det var opportunt och riskfritt att säga det, framförde. Det är inga öppna edra hjärtan det längre uppmanas till. Inga murar som inte skall byggas. Skärpta regler införs. Tillfälliga uppehållstillstånd. Utvisningar sker.
Magdalena Andersson deklarerar öppet att vi tagit emot för många. Kom inte till Sverige, uppmanar hon. Hon kallas därför inte, vad jag vet, främlingsfientlig eller rasist. Nu kan det sägas. Man får prata volymer. Parallellsamhällen och desintegration. Gängkriminalitet och gruppvåldtäkter. Vinden har vänt. Kappvänderiet kan börja. Konkurrensen om vem som är tuffast och strängast.
Statsministern säger, även om han sedan försöker att släta över det, att det inte kan uteslutas att militär sätts in mot kriminella invandrargäng i förorterna. Militär i ett demokratiskt samhälle! Tonen är en totalt annan. På kort tid har en radikal retorisk omsvängning skett.
Men inte lär GS och andra få den ursäkt de förtjänar. Eller återanställning. En klädsam självkritik från hetsarnas sida är icke att vänta.
Själv väntar jag på en förklaring. Hur i hela friden kunde det bli så här? Jag är villrådig och famlar efter svar. Vill undvika att bli konspirationsteoretisk.
Först slapp invandringspolitik utan någon som helst risk- och konsekvensanalys (som Riksrevisionen konstaterat), sedan plötslig åtstramning.
Och varför kunde vi inte sansat, utan stämplar och etiketter, hotfullheter och åthutningar, ha lyssnat på Sandelin och andra, försökt bemöta dem med argument och eventuella motbevis? Hur kunde antiintellektualism och blind hets få fäste?
Ett anständigt samtal motarbetades aktivt. Människor tystades. I ett samhälle som kallar sig demokratiskt.
Läs boken! En dokumentation, vittnesbörder. Mig har den gjort smått förtvivlad. Över hur författarna bemöttes. Det är ju inga förvirrade, språkmisshandlande mörkrets nättroll vi talar om. Sådana typer som ledarskribenten Lilian Sjölund utsatts för och skrivit en bok om. Utan drivna skribenter såsom Marika Formgren, förutom en tidigare medlem av SD vars inlägg med fördel kunde ha lyfts ut.
Jag sväljer inte boken med hull och hår. Det bör tilläggas att jag inte delar uppfattningen om vad som återkommande och svepande kallas postmodernism. Jag delar heller inte den ensidiga nedvärderingen av anti-psykiatrikern Ronald Laing och hans insats.
Bakgrundsförklaringarna till sakernas tillstånd förtjänar en ordentlig analys. Hur det kunde bli som det blev väntar på en genomlysning. Tveksamt om en nykter sådan är möjlig i den uppskruvade affektionens för- och motkultur. En uppgift förmodligen för framtida historiker.
Inte har de utsatta oanfrätt kunnat handskas med behandlingen av dem. De är ju bara människor av kött och blod som du och jag. Framförallt inte när deras närstående, även barnen, fått betala. I sanning obehagligt! Rörande också att läsa Arnstbergs öppna brev till sin dotter, som brutit med honom. Brevet andas stor sorg även om han försöker dölja den.
Jag känner plötsligt rädsla, stark rädsla, för vad påbjuden konsensus kan göra med människor som tror sig goda och anser sig vara de enda som har rätt utan att det må ifrågasättas eller problematiseras. Med dem låter sig inget samtal värt namnet föras.
Stegen tas mot det totalitära samhällstillståndet. Och rätt vad det är, så är vi där. Tyskland under nazismen har jag fördjupat mig i. Östtyskland under namnet DDR. Jag vill inte lägga Sverige till samlingen. Men kanske jag måste.
K-O Arnstberg, red., Priset, Tolv författare om svensk repression, Debattförlaget 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar