Klart man skall bo i trökigaste staden!

Mörk skog och ännu mera mörk skog. Rykande skorstenar och ännu fler rykande skorstenar. Nä, inte längre lika fabrikstätt. Men fabriksmänniskan, inneboende i skallarna, därför inte utstämplad och friställd. Det lär dröja. Den förslavade packar inte ihop och försvinner över en natt.

Jag är uppväxt i den region som förr betecknades X på bilarnas registreringskyltar. I många år bodde jag på annat håll, men återkom i början på 1990-talet till den stad som numera skryter med att den har hundratusen invånare. 

Hur många som har jobb och betalar skatt är för mig i skrivande stund okänt. Säkert obekväm information för makthavarna.

Återvändandet föregicks av undranden från människor: Hur i hela friden kan du flytta dit?! Gävle, orten man efter E4:ans omsträckning bara snabbt passerar på väg söderut eller norrut. Inget mer. Grått och tråkigt, ingen som helst anledning att besöka denna gudsförgätna ort. Om än en gång kallad Sveriges Chicago.

Vänner i Stockholm hade för sig att Gävle låg flera timmar bort, som att åka till Umeå eller ännu längre norrut. Med andra ord, alldeles för långt bort från tullarna. Komma och hälsa på? Nja. En annan gång, kanske. 

Okänt land. Jo, Bocken förstås, den världsberömda. Och Brynäs, det en gång så segerrika hockeylaget. Men inte mycket mer. Annars anonymt. 

Dagen före nyårsafton stöter jag på stan i Gävle - ful stavning med det breda ä:et i namnet, fruktansvärt ful - ihop med Mikael, en av de mest begåvade radiokonstnärer jag vet. Tillika musiker och kompositör. Ljudkonstnär i modernistisk anda. Tonsatte trappsteg i järnvägsstationen, dock samma trappsteg knäpptysta sedan länge. 

Jag vet inte varför. Men vet att regionens invånare reser ragg mot all modern konst. Riktig konst skall det vara, så man ser vad det föreställer. Inget skräp på gator och torg, ingen "installationskonst" eller annat tok på skattebetalarnas bekostnad. Vad beträffar musik, vad är det för fel på Jerry Williams och musik som hör Stadsfesten till?!

Vi växlar några ord om hälsan och annat, blir snart rörande överens om att det är bra för skapande människor att bo i Gefle (så skall det stavas), det är ju en så formidabelt trökig (mitt ord) stad, man riskerar inte att överstimuleras av intryck, ohjälpligt dras från det man komponerar eller skriver på. Bra för fokusering och koncentration. 

Till skillnad från Berlin, en stad vi båda älskar. Eller Paris, inflikar kompositören: Man är alltid rädd att missa någon spännande utställning väl på plats där. 

I Gävle händer ingenting. Om inte Bocken brinner. Folket sover, muttrar till ibland. Blir förbannat på kommunledning och regionens klanthuvuden till ledning. I bästa fall en arg insändare. Sedan sovläge på nytt. I väntan på nästa Stadsfest. 

Saken är biff Oscar. Jag kan lugnt återvända till min hårt slitna gröna fåtölj där jag alltid sitter med datorn i knäet och skriver. Blir längtan efter Berlin, efter intryck och centraleuropeisk urbanitet och stimulans för stor, är det bara att knalla ned till järnvägsstationen 800 meter bort och i automaten - ingen personlig betjäning sedan länge - köpa en biljett till Arlanda. 

Få timmar senare kliver jag ut från Tegel Lufthafen i Berlin. Den elektrifierande staden ligger där och väntar på Skriftställaren. Den senare alltid lika förväntansfull. 

Till min sorg gick det flygbolag med sina förmånliga priser och som jag anlitat genom alla år, Air Berlin, i konkurs. Så jag måste hitta ett nytt, det lär blir anrika Lufthansa.