Han skrev enkelt och okonstlat, som det brukar heta, ansåg att språket i böckerna skulle vara som ett fönster. Man skulle inte märka vad man tittade ut genom. Ett välputsat fönster, får vi väl antaga.
Får du inte ont i huvudet av alla böcker? Fick jag höra när jag börjat på universitetet. Det lästes inte mycket i mitt föräldrahem i Sandviken. Jag kopplar samman en, blott en, bok med min pappa, en deckare av Maria Lang som han fick i födelsedagspresent.
Osäkert om han någonsin öppnade den. Lang betraktar jag som i det närmast oläsbar, så det var i mina ögon inte mycket till bok.
Min mor läste heller inte särskilt mycket, hon hade fullt upp ändå med hem och föreningsliv, men måste sägas ha varit kulturellt intresserad, för att använda ett fånigt uttryck. Aktiv i drivandet av en barnfilmklubb. Jag kan än i dag höra och se framför mig en surrande projektor och en flimrande duk med Kalle Anka ute på nya bravader.
Ofta blev det avbrott i visningen, kanske gick filmen av. Till publikens högljudda protester som följdes av en tillrättavisning: Håller ni på så där, blir det ingen film!
Jag har även för mig att mamma recenserade film i Sandvikens Tidning. Betalt per rad, dåligt betalt. Hon skulle bara veta vilken cineast jag blivit på gamla dagar, jag ser mycket film, helst en per dag. Annars abstinens, som senast i Spanien. När jag inte kom åt C More.
Härom aftonen i detta C More American Pastoral, byggd på en bok av Philip Roth. Om du inte sett den, gör det snarast! Om unga människor i USA som i skuggan av Vietnamkriget radikalt bryter med medelklassföräldrarnas ytliga livsstil. Vissa hamnar fel, ansluter sig till religiösa sekter eller terroristiska celler. Min tanke gick omedelbart till Patricia Hearst.
Hemma hos morfar i den lilla ettan i pensionärshemmet väntade Folket i Bild. Tidigt, inte var jag gammal, satt jag och bläddrade i den, älskade att hälsa på morfar, änklingen, hos honom lämnades jag i fred, efter att han ställt fram sockerdricka och kubb.
Glömmer aldrig en följetong ur Richard Wrights hand. Jag stannade till inför ordet bordell, kunde inte lista ut vad det var, den lille gossen hur oskyldig som helst.
Morfar var bekant med Stig Sjödin. Morfars bror Otto var arbetskamrat med samme Sjödin, som fattade att han måste bryta upp från Verket för att inte som de andra gå förlorad och förbli fabriksslav hela sitt liv. Otto blev genast vresig om någon dristade sig till att kalla Sjödin jollig med sina verser. Kanske fann Sjödin orden för det Otto kände.
Jag kommer inte att läsa den där tegelstenstjocka avhandlingen om Andersen Nexö. (Bilden nedan.) Förresten, en rolig anekdot med den senare inblandad. Han kom att uppskatta Strindberg mycket. 1911, under ett besök i Stockholm, ringde han utan att förvarna på hemma hos titanen i Blå Tornet på Drottninggatan.
Han släpptes inte in, några ord växlades i dörröppningen. Undrar vad de sa? Strindberg hade ett år kvar att leva.
Tror att det var Hjalmar Söderberg som efter en middag tillsammans med författarkolleger hos Strindberg, som nyfiken på de unga författarna bjudit in dem, drabbades av en ingivelse när dörren till lägenheten stängts och han var på väg lämna våningen. Söderberg vände sig om. Strindbergs ögon i brevinkastet. Misstänksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar