Utan ord, inga känslor

H, en kamrat från uppväxttiden, närmare bestämt de skälvande och sökande tonåren, i Sandviken, hör av sig. Jag minns honom som en av de första riktigt långhåriga i den lilla staden. När modest Beatleslängd på håret inte längre var tillfyllest. 

Den lilla staden i skuggan av Verket som internationella storheter inom pop- och rockmusiken gästspelade i, det verkar otroligt så här långt efteråt, var allt bara en dröm, hände det verkligen? Affischnamn som Jimi Hendrix. Hollies. Manfred Mann. Bluesmannen John Mayall icke att förglömma. Still going strong. 

Mayall övernattade hemma hos H efter en konsert på Jernvallen. Om jag förstått det rätt så imponerade det inte det minsta på fadern till H som i stället undrade, jag kan inte tänka mig med särskilt snäll ton i stämman, vad det var för en suspekt figur som sonen släpat hem och erbjudit nattlogi.

H skriver mig om stigande ängslan. Kopplad till åldrandet. Jag kan bara instämma. Men jag vet inte om ängslan i mitt fall kom med åldern. Kanske är det genetiskt, ängslan ett arv jag ofrivilligt bär med mig och som jag skulle vilja förskingra. Det var bara det att mina föräldrar dolde sin ängslan. Inget man pratade om. Man skulle inte vackla. Inte visa svaghet. 

Det fanns inget utrymme för dylikt. Mönster riskerade att brytas, fängelsedörrar öppnas. Cykelturerna ned till de tröstlösa skiften i Verket ställas in. Samhällsmaskineriet gnissla. Hur skulle det ha sett ut?

Att trycka undan är ingen särskilt bra livshållning, om man säger så. Förutom att det man inte säger med munnen, det kommunicerar man med kroppen, utan att kunna förhindra det. Och rätt som det är, stiger det tillbakatryckta upp till ytan och kan ta sig förvridna, för att inte säga skrämmande, uttryck. 

I mäns fall efter att sprit inmundigats. Och det är fritt fram att vara dum. Min far tycktes mig otäck, när han blev pirum. Betedde sig annorlunda. Skrattade annorlunda. Han blev en annan. Som när han efter en fest fräckt tafsade på min mor och hon skrattade tillgjort. 


I den tystnadens kompakta kultur som rådde i Sandviken var det som att tassa på minerad vardagsmark. Kanske grunden till den ängslan jag alltmer kom att hysa. 

En klok kvinnlig psykoterapeut jag kände en gång i tiden berättade för mig att man kan bära på en maskerad depression. Grundlagd i barndomen. Den kan ligga där i det fördolda i många år. Men rätt som det är, poppar den upp. Och man kan inte förstå hur det kommer sig: "Jag känner mig plötsligt så ledsen, jag kan bara inte förstå varför." 

Ledsen, till synes utan någon som helst identifierbar orsak. Många lager över det som plötsligt vaknat och ovälkommet intervenerat i ens levande. 

Jag tänker ibland att det är inte känslorna som kommer först, utan de finns först när vi har kunnat sätta ord på dem. (I den mycket gripande franska filmen Mal di pietre, 2016, är det som om orden förlorar gentemot de passionerade, okontrollerade känslorna.) Orden bestämmer hur vi känner, för att spetsa till det. Åtminstone hjälper de oss att nyansera och utveckla vad vi känner. Känslan slutar tiga still. 

Som jag otåligt brukade uppmana mina studenter när de molteg: Tala först och tänk sedan!

Martin Heidegger, existensfilosofen, använde ett centralt begrepp som jag tycker är fångande: Dasein. Jag översätter det tämligen fritt med "vara här".

Ofta i mitt liv har jag känt det som att jag inte "varit här", jag har inte varit närvarande på det sätt som jag skulle vilja och det har inte varit någon behaglig känsla. Den melankoliske Sigbjørn Obstfelder skrev om att "det är så konstigt, det är som om jag befann mig på fel klot" (ur minnet återgivet). Den känslan kunde inte finnas utan orden. 

Bild: Tom Long