Med rätt att döda?

En säkerhetstjänst måste se snygg ut och ha gott rykte. Avhoppare, tortyr, flört med livsfarliga psykopater; inte bra för vår image, inte bra för vår business.
(John Le Carré, Spionernas arv)

Skriftställaren sitter i den forna fiskestaden Benidorm, sedan länge turiststad med ett envist dåligt och ensidigt rykte om sig som en rusdryckerna och skörlevnadens plats men vars gamla del lämpar sig utmärkt för flanerande och kaféintellektualitet, och läser med den största behållning John Le Carrés initierade Spionernas arv. En tillbakablick, kanske rentav ett slags bokslut, på Kalla kriget och terrorbalansen. Det som var då. 

Le Carrés, av livet och erfarenheterna ärrade, jag höll på skriva solkiga men ordet blir onödigt nedlåtande, huvudperson George Smiley, på väg ut från den hemliga spioneriscenen med alla dess dunkla och lömska anslag för att aldrig mer återvända. 

Lämnande frågor efter sig som inte leder till några enkla svar: Det nödvändiga spioneriet? Eller bara smutsigt? Kanske omöjligt skilja ut det ena från det andra? 

Osökt går min tanke till Markus Wolf. "Mannen utan ansikte", som han kallades, eftersom han lyckades att under nästan hela sin verksamhet förbli anonym. Chef för HVA, Stasis utlandsavdelning. Wolf vägrade ta ordet "spion" i sin mun, hans agenter var enligt hans definition informationssamlare. Krigsförhindrare. 

Utan deras avslöjande insats hade ett tredje världskrig inte kunnat uteslutas. 

Man bör minnas att Wolf betonade att agenterna måste rekryteras på ideologisk grund, de måste vara övertygade och tro på det de gjorde. 

Plötsligt på näthinnan medan Medelhavet skiftar färg därute: journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns som drunknade (?) på 1980-talet i Hammarbyhamnen efter att bilen de färdades i halkat av kajen. Eller så hade den knuffats i. Kanske var de redan döda, mördade, när bilen nådde vattnet. 

Falck bedrev grävande journalistik av DDR:s roll som mellanhand i mörkade vapenaffärer, svenska Bofors inblandat. Hon hade kunnat förtälja komprometterande saker. Farligt.

Kanske var Wolfs gossar inblandade. Det finns de på tysk botten som borrat i fallet och hävdar detta. Vi vet ju att Stasi arrangerade "bilolyckor" i Tyskland, eliminerade samhällskritiska.

Wolf träffade jag en gång in person på det sedan länge nedlagda typiska DDR-hotellet, väggarna hade öron när de begav sig, Unter den Linden, beläget invid korsningen Unter den Linden - Friedrichstrasse i Östberlin. En knivskarp, ytterst belevad och förbindlig man. 

Men kunde plötsligt få något skrämmande hårt och oförsonligt över sig. I hans närhet frös man till is, när han visade den sidan. Han bjöd mig hem till sig, lägenheten granne med Spree. Glad jag tackade nej. 

PS. Den grova kriminaliteten i Sverige måste uppfattas som samhällsfientlig och hotande samhällets grundvalar. Om Wolf levt, kunde han ha konsulterats: hur gör man för att få stopp på det? Bortom lagens gränser, enär ändamålet rättfärdigar medlen.

Bilden: Alec Guiness som George Smiley