Beni, adiós!

En skröna med Peter Weiss i huvudrollen och som jag älskar: under en USA-resa, den enda han, den genuine centraleuropéen och främmande fågeln i Sverige, företog till denna kontinent kan jag tänka mig, höll han sig mest inomhus. 

Hans värdar blev snart fundersamma och undrade om han inte ville åka runt när han nu befann sig i det stora landet för att få uppleva omistliga sevärdheter de kunde visa honom. 

Men konstnären och dramatikern avböjde. Vänligt men bestämt.

Väl hemma i Sverige igen skrev han om USA, och det var som om han hade rest runt och noterat allt. Kanske hade han färdats i fantasin, kanske kokat på läsefrukter. 

Måhända är inte skrönan sann. Men det spelar mindre roll, den är bra. Den berättar om receptivitet och inlevelseförmåga, att kunna lägga örat till världen för att lyhört inhämta. Så tar jag den till mig. 

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen. Tja. Inte behöver man resa särskilt långt eller mycket för att ha något att berätta. 

Bengt Anderberg, som förtjänar minnas för mycket mer än erotisk litteratur enär han var huvudredaktör och gjorde sig beryktad för en serie erotiska antologier, reste aldrig längre än mellan Sverige och Bornholm. 

Han älskade den smukke danska ön där han bodde i många år, har man varit där förstår man honom mer än väl. Utan att resa var ändå Anderberg en stor berättare. 

Pentti Saarikoski var däremot berest. Ständigt med sprit i kroppen, både när han färdades och annars. En poet och översättare som ingen annan. Även inne på de stimmigaste krogar skrev han. Men kanske som bäst bofast på Tjörn. 

Nu dags att packa och lämna Benidorm. Le Carré snart utläst, Spionernas arv, jag har för en gångs skull läst långsamt och bromsat in, ville inte att den boken som bums borde filmatiseras skulle ta slut. 

Peter Handbergs Walden-inspirerade Jag ville leva på djupet har jag inte börjat på ännu, men hyser stor förväntan. Handberg är en styv författare. 

Inspirerande att vara här, flanera och lägga örat mot Costa Blanca. Som om jag funnit mitt Beni. De trånga gränderna i gamla stan. Alla små kaféer och restauranger. 

Hisnande, närmast futuristisk, arkitektur på sina ställen i den moderna delen av Beni med originellt designade skyskrapor som morskt skjuter rakt upp i himlen. En heterogen urbanitet, blandad bebyggelse, välgörande för ögat. Lägg till det eviga havet därute. 

Sammantaget en inbjudande atmosfär, välkomnande en obotlig flanör som Skriftställaren. Bara man håller sig borta från de delar av Benidorm där beskänkta engelsmän häckar och stojar. 

Fast anläggningen - jo, så skall Terralta rättvisande benämnas, ett spartanskt och avskalat logi på krönet av en brant backe - jag bott på har alltid många engelsmän inhysta, mest barnfamiljer med knattar som plaskar i den uppvärmda poolen. 

Lätt klädda britter, ofta med en pint i handen.  

Häromdagen stod jag länge och betraktade horisonten där borta i fjärran, det var alldeles stilla över havet, som om vågorna vilade och hämtade andan. Jag fantiserade om att världen och livet tar slut där vid horisonten. 

Conny, en kompis till mig, kommenterade när jag berättade för honom att Christoffer Barnekow, han som åstadkom kulturprogram med lätt hand i tv och om vilken man sa att "han gav förvåningen ett ansikte", är död: "One by one. Vår generation vandrar mot kanten."

Hans ord kom för mig när jag stod där vid Medelhavet och beskådade den tunna horisontlinjen. Finns något på andra sidan kanten? Det kommer att visa sig vad det lider för min del.