Tag och skriv!

Bara att tillstå. Jag blev aldrig någon riktig akademisk skribent. Trots decennier i den stilförstörande, tuktande diskursfabriken. Nitiska granskare med fyrkantiga ögon. Om jag skulle förhäva mig, vilket är en brukspojke totalt främmande, skulle jag säga att jag skrev alldeles för bra. Inte som en akademiker: tillkrånglat, otydligt och aldrig kommandes till skott. 

Man kan bli tokig för mindre om man sadomasochistiskt plågar sig med en akademisk textmassa som glider fram som en ål och man får inte fatt i den, förtvivlat utbrister man: Men kom till poängen någon gång, för guds skull! Så jag låter sedan länge bli att ödsla dyrbar levnadstid på dylika alster.

Ibland fick jag för mig att de medvetet skrev så illa som de gjorde för att man inte skulle kunna blottlägga och nita fast en klar betydelse. Akademiker är opportunister och sneglar åt vad som är korrekt att skriva. Inte riskera avvika från forskarsamhället som innebär pengar och tjänster. Försiktigheten smyger sig in i stilen - eller styr den. 

Undantag finns, som alltid. Ett lysande sådant som sociologen Johan Asplund. Eller litteraturvetaren - litteraturhistorikern borde det heta - Johan Lundberg. Den senare får inte den professur vid Stockholms Universitet han i kraft av kompetens borde ha, han har hamnat på kant med  diskursväktarna, kanske främst ordningskvinnorna. 

Varför han egentligen vill ha den och stelnande sitta på en pinne i akademins bur, det är jag inte man att svara på.

Men jag vet att han inte ligger rätt i frågor om genus och annat på modet för dagen. Strunt samma att han intellektuellt är flera huvuden högre än dem som bedömer honom. Och skriver hundra gånger bättre.

Om min avhandling, jag vill påstå att den var icke-akademiskt skriven såsom jag eftersträvade för att den skulle kunna läsas utanför akademin av dem som betalar för samma akademi med slit och skattepengar, om LO blev det ett satans liv på sin tid! Både i LO-borgen och bakom universitetets väggar. 

Akademikerna hävdade att jag inte hade lett min tes om fackets självständiggörelse - krångligt ord, ursäkta - visavi medlemmarna tillräckligt i bevis. 

När avhandlingen offentligt uppmärksammades i tv, tidningar och radio, strömmade brev från hela landet in till mig från fackligt anslutna, även från besvikna som lämnat facket, som väl aldrig tidigare kontaktat en Upsala-akademiker. De bekräftade med råge och mer därtill min tes. Med egna ögon såg de, det jag skrev om. 

Jag förstod att akademiska bevis inte behöver ha något med verkligheten att göra, det handlar enbart om metodregler. Och dessa är avhängiga vilken vetenskaplig metod man använder. Olika metoder kräver olika bevisföring. Det gäller att använda "rätt" metod, veta vilken metod som skall till för att bli godkänd. 

Elak som jag är, gläds jag dessa yttersta dagar åt att en statsvetare i Upsala som skrev ned avhandlingen i Dagens Nonsens numera ser ut som en förtorkad liten gubbe, förkrympt huvud liknande ett skrynkligt grått russin, nästan inget hår kvar däruppe på skulten, några vita glesa testar bara. Kanske kammar han hypotek, till råga på allt. Och sådana kan man inte lita på, som jag lärt av Jan Myrdal. 

Där fick han, fanskapet! Men kanske den sorgliga gubblooken är en biverkning av akademi och instängd luft.

Jag brukar uppmana min vän Lars Ragnar Forssberg som har ordet i sin makt och skriver så förbaskat bra att jag nästan blir avundsjuk: Tag och skriv! Ordet är ett salt och en gåva till de utvalda, man har en skyldighet att förvalta denna gåva. Den är ju icke allom given. 

Var jag får mina uppslag ifrån, det vete gudarna, de kommer inseglande utan att jag beställt fram dem. Och inte kan jag tvinga fram dem! Hasse Alfredson sa en gång att han emottager leverans från en liten firma i Nordtyskland. Jag brukar säga att mina leverantörer finns på Rügen. Och de är sig själva nog. 

I morse, fortfarande i sängen medan solen redan stod högt på himlen, tänkte jag att jag skulle skriva om gårdagens storstilade procession i trettondedagsaftonens Benidorm för att påminna om de tre vise männen. En procession genom staden med levande kameler och svartmålade med röd mun - det skulle vara Sverige det! - människor i tåget. 

Godisregn och musik. Glada barn. 

Men orden för att skriva om detta, ville inte riktigt infinna sig. Kanske har de gjort helg på Rügen.

Bilden: Den störste. Mannen som varnade för att "vrålrunka" när man skriver. Och som orden bara kom till.