Det råder bistra tider inom mediebranschen. Förändringens vind viner över alla mediefabriker. Tufft och hårt för dem som skall hålla i och vara ansvariga för förändringens konsekvenser - cheferna. Mer än en chef funderar i detta hektiska klimat på att byta jobb.
Till skillnad från vanliga medarbetare som bränner ut sig och får uppmärksamhet, glöms cheferna bort. Ingen tar hänsyn till dem, värnar om dem.
Chefer blir ofta utsatta för vuxenmobbing. Men till skillnad från vanliga medarbetare får de sällan synligt stöd från kolleger. De står ensamma i tillvaron, de stackarna.
Till skillnad från vanliga medarbetare som bränner ut sig och får uppmärksamhet, glöms cheferna bort. Ingen tar hänsyn till dem, värnar om dem.
Chefer blir ofta utsatta för vuxenmobbing. Men till skillnad från vanliga medarbetare får de sällan synligt stöd från kolleger. De står ensamma i tillvaron, de stackarna.
Det är som om vi tror att chefer ska kunna tåla allt. Men det gör de inte. Och de överordnade borde vara mer än bara ett draperi att luta sig mot. De borde kunna ge stöd åt sina underlydande. Ty chefer är också människor, som du och jag.
Visst blåser det på toppen och visst ska chefer kunna palla för en hel del, vilket de även har rejält betalt och generösa fallskärmar för, men det finns faktiskt gränser.
Lugn, bara lugn. Det är inte Skriftställaren som plötsligt blivit av med sin mångåriga chefsallergi och förvandlats till chefskramare. Det är Peo Wärring i Medievärlden 29 januari 2018 som menar detta ovan. I en medlidandets vackra betraktelse över hur svårt det är att vara chef i dessa tider. Man kunde röras till tårar för mindre. Strindberg tyckte synd om människorna, Wärring tycker synd om cheferna.
Hans en smula sentimentala litania mynnar ut i att han kräver av tidningen Journalisten att den skall be om ursäkt för att den enligt honom beskyllt chefredaktör Anna Gullberg på Gefle Dagblad för att ha medverkat till journalisten och tidigare GD-medarbetaren Sanna Wikströms tragiska död i december 2017.
Jag vet inte vem denne indignerade Wärring (bilden till vänster), jag höll på att skriva Värsting i hastigheten, är eller vad han har för bakgrund. Han tycker att det är orättvist och missvisande att göra Gullberg ansvarig för en tidig medarbetares död. Och han vill, osäkert på vilken grund och utan att gå närmare in på detaljer, frikänna Gullberg. Han tycker synd om henne och det hon tvingas utstå.
Gullberg har för sin del tagit timeout, försvinner förmodligen för gott från GD. Höga chefer, som inte tagit timeout, påstår att man numera förbättrar företagskulturen inom Mittmedia. Undrar om journalistförbundet köper det. Och inte ger det oss Sanna åter.
Wärring tycker att Journalisten skall be om ursäkt.
Någon ursäkt eller något förlåt har i varje fall inte jag hört från någon chef inom MM.
Det tyder på ett sällsynt dåligt omdöme hos Wärring att i detta läge rycka ut till detta försvar för cheferna. Vet han mer än vad jag vet? Eller vad Wikströms sambo vet? Jag tror inte det. Och han verkar heller inte förtrogen med den företagskultur som varit rådande, och som har drivit bort eller gjort medarbetare sjuka.
Sanna var inte den första. Men i hennes fall slutade det med döden.
I morgon skriver jag en blogg om en chef jag hade. Med anledning av att ett år gått sedan jag stämplade ut från högskolan.
Lugn, bara lugn. Det är inte Skriftställaren som plötsligt blivit av med sin mångåriga chefsallergi och förvandlats till chefskramare. Det är Peo Wärring i Medievärlden 29 januari 2018 som menar detta ovan. I en medlidandets vackra betraktelse över hur svårt det är att vara chef i dessa tider. Man kunde röras till tårar för mindre. Strindberg tyckte synd om människorna, Wärring tycker synd om cheferna.
Hans en smula sentimentala litania mynnar ut i att han kräver av tidningen Journalisten att den skall be om ursäkt för att den enligt honom beskyllt chefredaktör Anna Gullberg på Gefle Dagblad för att ha medverkat till journalisten och tidigare GD-medarbetaren Sanna Wikströms tragiska död i december 2017.
Jag vet inte vem denne indignerade Wärring (bilden till vänster), jag höll på att skriva Värsting i hastigheten, är eller vad han har för bakgrund. Han tycker att det är orättvist och missvisande att göra Gullberg ansvarig för en tidig medarbetares död. Och han vill, osäkert på vilken grund och utan att gå närmare in på detaljer, frikänna Gullberg. Han tycker synd om henne och det hon tvingas utstå.
Gullberg har för sin del tagit timeout, försvinner förmodligen för gott från GD. Höga chefer, som inte tagit timeout, påstår att man numera förbättrar företagskulturen inom Mittmedia. Undrar om journalistförbundet köper det. Och inte ger det oss Sanna åter.
Wärring tycker att Journalisten skall be om ursäkt.
Någon ursäkt eller något förlåt har i varje fall inte jag hört från någon chef inom MM.
Det tyder på ett sällsynt dåligt omdöme hos Wärring att i detta läge rycka ut till detta försvar för cheferna. Vet han mer än vad jag vet? Eller vad Wikströms sambo vet? Jag tror inte det. Och han verkar heller inte förtrogen med den företagskultur som varit rådande, och som har drivit bort eller gjort medarbetare sjuka.
Sanna var inte den första. Men i hennes fall slutade det med döden.
I morgon skriver jag en blogg om en chef jag hade. Med anledning av att ett år gått sedan jag stämplade ut från högskolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar