Det är fan i mig rätt att göra uppror!

Jag läste häromsistens, utan att minnas från vem och var, en betraktelse av studentrevolten på sextiotalet i allmänhet och av förgrundsfiguren Rudi Dutschke i synnerhet. Kanske var det Per Landin som utgjöt sig. Annars en skribent som jag håller för att vara seriös och en intellektuell värd namnet. Ovanligt på svensk botten. 

Därtill Tysklandskunnigare än de flesta. En german. Radikalkonservativ, vet jag att någon har sagt om honom. Om så, inte i samma andliga klass som Ernst Jünger och grabbarna. 

Strunt samma. Man får säga vad man vill. Häckla 68. (Femtio år har gått. Ett halvt sekel. Det är inte klokt.)  Framförallt om man inte var med är ju det populärt. Eller gjort en Göran Skytte. Avbön. Ömkligt och utan självrespekt klätt sig i säck och aska. En patetisk clown för den försoffade borgarklassen. Har han ingen skam i kroppen?

Rudi förkroppsligade en vision som vi var många unga, kanske idealistiska och aningen svärmande, studenter som delade med honom. En vision om det fria, kritiska universitetet - en frizon. Klart studentrevolten bröt ut på Freie (!) Universität där jag just nu sitter. På andra sidan Muren fanns Humboldt Universität. I klorna på realsocialisterna, de stalinististiska politrukerna. 

Politik och ideologi sattes framför vetenskap och kritiskt tänkande där borta i Östberlin. Universitetet förgiftades, tjänade makten med ideologiproduktion. Marxistiska teser tuggades. Övertygelse räknades högre än kompetens. Vikten av att tänka rätt, säga rätt. Stasi fanns närvarande på Humboldt med sina inofficiella medarbetare som de kallades. Seminarieväggarna och korridorerna hade öron. 

Till min förskräckelse bevittnar jag en liknande, likriktande utveckling i dagens svenska högskolevärld, med styrande begrepp som genus, identitet och andra ideologiskt impregnerade dylika. Rättning i ledet krävs, korrekt tänkande. Tack och lov att jag är en fri Skriftställare, inget löneberoende högskolehjon längre! 

Det är som om visionen sitter bergfast i väggarna och aldrig lämnar universitetet här ute i den flotta Berlinstadsdelen Dahlem. (Jag har ännu inte lyckats lista ut var Zarah Leander hade sitt hus.) Därför måste jag också återvända hit minst ett par gånger per år. Slå mig ned i mitt hörn - alltid samma hörn, fattas bara, Skriftställaren är en vanemänniska - i mensan med utsikt mot skylten med Rudi-Dutschke-Weg på och studentkårens expedition. Plocka fram datorn. Låta väggarna tala. Påminna. Mana. 

Detta har jag gjort varje år sedan jag var gästprofessor vid FU höstterminen 1993. En av de bästa höstarna i mitt förgängliga liv. 

Klart att mycket vatten har flutit under broarna sedan Rudis tid på 1960-talet. Och med Herakleitos vet vi att vi inte kliver ned i samma flod två gånger. Och visst kan jag, när jag scannande  rör mig på campus, inte låta bli att notera affischer om hur man söker jobb eller skriver sin cv, annat strunt icke att förglömma som jag fnyser irriterat åt. Men inte är det lika korkat och insnöat som i Sverige! 

Men jag ser också till min glädje affischer om ringföreläsningar på temat Frankfurtskolans filosofi. Inbjudningar till seminarier om Marx Grundrisse. Solidaritetsmöten. Demos. 

Så nog lever FU-andan! Och så länge den lever, livas det gamla rödskägget Skriftställaren upp. Och fortsätter att återkomma. 

Det är ta mig fan rätt att göra uppror!