När ingenting händer - gör det inte?

För många år sedan läste jag en krönikör i Expressen, kan det ha varit Mats Olsson men jag är osäker, som berättade att han tillbringat semesterveckor i Fagersta i Bergslagen. Det svarta helvetet som Odd Uhrbom sa. Och: ingenting hände. 

Därefter har jag aldrig kunnat passera Fagersta utan att rysande minnas krönikan. Det Fagersta där man vid infarten till orten möter skylten: Här får du livstid. Vilket ljushuvud kom på detta? Och vem i hela friden flyttar till det gudsförgätna Fagersta efter att ha sett skylten? Räck upp en hand! Nä, jag trodde väl det.

Nå, krönikan i Expressen inspirerade mig till att begå en rolig, om jag får säga det själv, text med rubriken Två veckor gick och ingenting hände. Den publicerades som följetong i kulturtidskriften Äcklet, liten men naggande god, salig i åminnelse. Hämtade sitt namn från Sartres bok med samma titel.

Det har alltid fascinerat mig, detta att göra ingenting. Vad gör man egentligen, när man gör ingenting? Vad innehåller detta ingenting? Jag har till och med satt som rubrik på ett kapitel i en bok: Konsten att göra ingenting. Och där hävdat att det är inte bara att sätta sig ned med armarna i kors och göra ingenting. 

Det är just en konst och man måste träna på det. Ligga i, höll jag i hastigheten på att dra till med. Men det skulle ju låta konstigt. Eller hur? 

En konst, som sagt. Särskilt om man som Skriftställaren är uppvuxen i en strävsamhetens sociala miljö. Tagelskjortan på. Och med modersmjölken fått lära sig att man skall göra rätt för sig. Den som arbetar syndar icke. Syndar då den som ingenting gör? Jag bara frågar. 

Jag sitter denna fredagsförmiddag, när våren lyser med sin frånvaro men himlen är klarblå och solen strålar, i mensan på Freie Universität i Berlin och läser en bok jag har svårt att lägga ifrån mig. Skrattar högt från och till, studenter vid borden intill tittat förvånat på mig. Har gubbfan  blivit crazy? Borde vi ringa på hjälp?

Gerard Reves Kvällarna som kom ut 1947 i Nederländerna och tydligen väckte skarpa reaktioner - kan det ha berott på att efter kriget borde alla vara glada och känna framtidstro? - skildrar det händelselösa livet. Jag vet, det låter som en floskel. Men det är det han gör. 

Att jag skrattar under läsningen kanske är en hädelse. Eller tyder på att jag är en besynnerlig typ med sjuk humor. Men jag kan inte låta bli. Det är nästan så att han klår min storfavorit Thomas Bernhard. Det vill inte säga litet, kamrater. 

Hans huvudperson Frits, boken är självbiografiskt baserad, är tjugotre år och bor hemma hos sina sörplande föräldrar som han avskyr. Han slår ihjäl tiden, som man brukar säga. Hans förakt för vardagens trivialiteter är ohöljd. Han undslipper sig rättframma kommentarer. Att inte göra sina medmänniskor ledsna, är inget han behärskar, om man säger så. 

Han kan, utan att lägga band på sig, öppet kommentera flintskallighet och i hans ögon dåliga beteenden. Han är helt enkelt en elak jävel - elak mot de dumma satarna som med tomma blickar stretar på under meningslöshetens ok. Osökt går tanken till Bukowski och hans alterego Chinaski. Misantropen. Den svartsynte. Och till Celine.

Patetiskt skulle jag kunna skriva, men det är sant och fångande bokens credo: han förmår inte leva det vardagliga liv som de allra flesta av oss lever (överlever ett mer passande ord i sammanhanget). Majoriteten. Massan. Slavarna. Tråkskallarna. Han fixar det inte. Trivialiteterna. Banaliteten. Allt det fullkomligt oviktiga och försumbara. 

Handen på hjärtat, existensens välskodda och helförsäkrade medresenärer! Vem kan egentligen förebrå honom detta? Ety icke-livets ökenvandring, vad är den värd? Låt mig höra!

Jag kände en gång en man som fick ångest av nedfällda persienner och väckarklockor. Och som delade Frits krypande vardagsleda. För att stå ut drack han öl. Enligt strikt rutin: tio burkar starkbärs, två per timme. Och han fick inte börja för tidigt. För då kunde han hamna i en lång torrlagd afton, snacka om ökenvandring. Fem timmar skulle burkarna räcka. 

Till slut orkade han inte hålla på så, omgivningen var såklart på honom också. Han gav upp och sällade sig nykter och fin till vardagens folk. Eller heter det verklighetens? De som släckt lustprincipen och vridit upp realitetsditot till max, för att knyta an till Sigge Freuds begreppspar, om ni minns honom. De levande döda. Själsligt mumifierade. 

Läs boken, tråkskallar! Vad väntar ni på?

Gerard Reve, Kvällarna, En vinterberättelse, översättning Joakim Sundström, Ersatz 2017