Är de inte för gulliga, våra små kineser?!

- Det räcker med att åka tunnelbana genom Stockholm så blir man en svensk, lär någon ha sagt. Kanske en politiker, modell verklighetsfrämmande. Fråga mig inte närmare om innebörden av hur man försvenskas genom tunnelbanan. 

Titeln På Kungsbäck blir alla Gävlebor satte jag på en uppsats jag handledde för ett antal år sedan. Utländska studenter hade börjat utgöra ett alltmer synligt inslag på campus på det forna regementsområdet Kungsbäck. Och frågan uppsatsförfattaren, själv utifrån kommande vill jag minnas, önskade borra i var hur högskolan hanterade det. Om det vidtogs några särskilda åtgärder när den tidigare homogeniteten bland studenterna bröts. 

En enkät tillställdes administratörer och undervisande personal. Vad gäller de senare förmedlade uppsatsen en bild av att man låtsades som om det regnade. Det var inget man ville diskutera, inget man såg som något problem, inget man behövde förhålla sig annorlunda än vanligt till. Student som student. "Gul och vit och röd och svart gör detsamma har han sagt." Som det heter i sången om Jesus som älskar alla barnen. 

Utgående ifrån, eller med den fromma förhoppningen, att de utifrån kommande studenterna bara skulle glida in och friktionsfritt anpassa sig efter förhärskande normer och regelverk. Myndigheten behövde inte göra något särskilt. Och man uppfattade det, så tolkar jag det, som att det skulle vara brist på finkänslighet att ens göra det till en fråga. Respektlöshet. Som om de vore annorlunda och inte som vi.

Utifrån kommande, från länder utanför Europa, studenter blev allt vanligare, det kunde jag själv konstatera på mina ledarskapskurser. Och de tog programmerade med sig - förstås - sin bakgrund och uppfostran in i föreläsningssalar och grupprum. Kvinnosyn och auktoritetstro. Synen på kvinnliga respektive manliga föreläsare. 

Kvinnliga kolleger till mig upplevde nedlåtande behandling från manliga studenters, närmare bestämt muslimska pakistanier, sida. Jag tilltalades "sir", vissa ställde sig nästan i givakt. Inte sällas kändes det lismande och inställsamt, opålitligt. Långt från den kommunikation jag ville ha med mina studenter. Vuxen och öppen. 

Jag kontaktades av en thailändare vid ett tillfälle: - Hur kan ni placera oss i samma arbetsgrupp som kineser, vet ni inte att vi inte tål varandra? Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde vara så. 

Vanligt var det med öppet hån från kineserna mot svarta studenter från Afrika, elaka hånskratt vid dåligt engelskt uttal från de senare. Rasism eller inte, välj själv. 

Under ett studiebesök med kinesiska studenter på Ericsson - det fotograferades med små kameror hela tiden - snubblade en student, nära att vricka sig. Jag frågade inledningsvis vid nästa föreläsning: - Hur gick det? Inför de kinesiska studiekamraterna. Det gör man inte. Man hänger inte ut en kinesisk student framför de andra, det framkallar skam. Studenten i fråga blev också genast blodröd i ansiktet och tittade ned i golvet. 

- Titta vad jag har fått, en hel teservis! Är de inte för gulliga, våra små kineser? En kollega glädjestrålande, och korkad. Han blev sedermera chef, en av de uslaste bland usla, och det krävdes en hel del ansträngning att få bort honom. Men glad var han för sin fint målade, kompletta servis. 

Gåvor, bestickningar skulle en elak eller en lagkunnig säga, var vanligt förekommande från de kinesiska studenterna, de var uppenbart vana från hemmavid att man presenterar föreläsarna och gärna med dyrbarheter. Jag gjorde allt för att hålla gåvorna ifrån mig. De kunde stoppas i postfack eller läggas på skrivbord. Med hyllande hälsningar.

Första gången jag fick höra av kineserna att jag var den bästa professor de någonsin haft under sin studietid, sträckte jag smickrad på mig, det skall tillstås. Sedan förstod jag av kolleger att de fått veta samma sak. Alla var vi bäst. 

Fusk förekom flitigt bland kineserna, och att man skrev av varandra. Utan att man därvidlag visade några som helst skamkänslor. Gick det, så gick det. 

Så det var inte så att på högskoleområdet, Kungsbäck i Gävle, blev liksom i ett trollslag alla lika svenska till kynne och värderingar. Man skulle kunna tolka det som en stor naivitet från utbildningsanordnarens sida. Eller blindhet. 

Och kanske förklarar denna naivitet, om vi tar ett generaliserande språng, de senkommande reaktionerna på massinvandringen i Sverige från och med hösten 2015. Och den fortsatta vägran från många svenskar att inse det. Vi vill inte inse att de inte är som vi. I vissa väsentliga avseenden.