Muslimen på den statliga högskolan i Gävle - religionsutövning på tjänstetid

Samtidens viktigaste kulturkritiske författare, Michel Houllebecq, skildrar i dystopiska färger i sin bok Underkastelse ett islamiserat Frankrike - ljusår från republiken och den stolta revolutionen med sina paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Det är skrämmande läsning. Och det Frankrike Houllebecq skildrar tycks mig inte långt borta, det är något som pågår medan jag skriver detta. 

Man skulle kunna säga att han extrapolerar, han bara förlänger det vi redan kan iakttaga. Om vi vågar vara klarsynta och tala klarsynt om det. Erkänna hotet, blicka det i vitögat. Strunta i om vi stämplas islamofober. 

Aktuella undersökningar pekar på att unga migranter i Västeuropa föredrar sharialagar framför demokrati och de bidrar därmed med sin mentalitet till att undergräva det samhälle som hyser dem. Trots att de är elever i skolor som förväntas fostra eleverna till demokratiskt sinnade samhällsmedborgare. 

Houllebecqs bild av ett universitet som har övertagits och islamiserats berörde mig särskilt, eftersom universitetsvärlden var min värld under nästan ett halvsekel. Jag kunde bevittna ett fortgående förfall, med fördjupad ideologisering av akademin och medarbetare som föll in i ledet, tävlandes om vem som kunde vara mest lojal mot makten. Men det var innan en påbörjad islamisering. Man skulle kunna säga att motståndet redan är nedbrutet på lärosätena.

Under min sista termin vid Högskolan i Gävle råkade jag mitt på blanka förmiddagen, när folk rörde sig på institutionen, uppmärksamma hur Akmal, en kollega, han som blev riksökänd genom att vägra ta en kvinnlig journalist i handen, helt ogenerat och till synes självklart fällde ut en bönematta inne på sitt kontor för att bedja. Vi hade glasdörrar på institutionen, så det var fri insyn. 

Jag tog mycket illa vid mig. Jag gjorde dock inte det jag borde ha gjort, det ångrar jag än i dag för det reducerar mig till en medlöpare, eller en som vänder sig bort och blundar, och sådana känner jag det största förakt för: vände mig direkt till honom och framförde det olämpliga i tilltaget, i en sekulariserad statlig institution. 

Dessutom skulle hans agerande kunna observeras av studenter med erfarenhet av IS härjande och dödande, de skulle kunna ta mycket illa upp. På institutionen fanns studenter från krigshärdar. 

Han äventyrade med sitt provocerande beteende ju också och icke minst bilden av högskolan som neutral och fri. Frågan är om han inte som statstjänsteman brast i sin myndighetsutövning. 

Jag kontaktade personalchefen och uppmanade honom att handla, men han slog ifrån sig, vågade inte göra något. Jag säger det igen: jag borde ha tagit direktkontakt med kollegan som för övrigt gick runt i en huvudbonad som signalerade hans religionstillhörighet, lägg till ett skägg klippt för att signalera detsamma. 

Jag läser om böneutrop från minareter som skall tillåtas trots protester från den kristna menigheten. Löfven reducerar det till en fråga om var någonstans det ropas i en stad. I ett fabriksområde exempelvis stör det ju ingen, menar statsministern. Det låter som om han talar om den där Hemglassbilen med sitt läte. Svenska Kyrkan jämför det med det egna twittrandet och har inget att invända. 

Det är så vi hanterar de små stegen mot islamistisk hegemoni. Vi bagatelliserar och relativiserar. Tills det är för sent. 

Jag vet att det hänvisas till religionsfriheten. Och jag vet också att det finns de som menar att minareter och utrop bidrar till integrationen. I mina ögon fullkomligt obegripligt. Jag hörde en imam avfärda alla som är mot utropen med att de är SD:are. 

Apropå Svenska kyrkans stora tolerans mot de mot oss kristna fientliga. Det börjar bli hög tid att begära mitt utträde ur kyrkan. Det är sorgligt och smärtsamt. Min mor, kyrkvärden, skulle gråta blod om hon visste. Men jag känner mig sviken av ärkebiskopen och kompani.