Sam Shepard och nattens varulvar

Sam Shepard gick bort 2017. Han hade inte ens hunnit fylla sjuttiofyra. Det är åldersmässigt nära mig. Alltför nära. Att tänka i dessa banor sänker sinnet, insikten om att det snart kan vara över smyger sig otrevligt nog på. Genererar rastlöshet, kryp i själen. 

Shepard är, jag kan inte förmå mig till att skriva var, det blir som att tillstå och definitivt stänga till, en av mina favoritskådespelare. Dessutom författare och regissör. Jag vill minnas att han inte var någon dålig musiker heller.

Häromkvällen njöt jag av att bevittna hans skådespelarkonst på HBO, filmen Mud från 2012. Han gestaltade en pensionerad, något luggsliten, prickskytt i amerikanska armén, boende på en husbåt. 

En argsint ensling som helst vill lämnas i fred för att vända den fördömda världen ryggen. En civilisationskritiker i praktiken. Betydlig mer radikal än David Thoreau med sitt Walden.

En djupt berörande film, så där som krimisar när de är som bäst faktiskt kan vara. Jag höll på att skriva: med bibliska undertoner. Skuld och hämnd. Hur leva med moral i ett trasigt samhälle där det förefaller som om man inte kan lita på någon annan?

Är kärleken mellan man och kvinna överhuvudtaget möjlig? Kärleken mellan barn och föräldrar, bortom neuros och kontrollbehov? Hur är det med solidariteten mellan människor? Kan värdighet och resning finnas bland tilltufsade varelser i ett tröstlöst country noir? 

Försoning och förlåtelse?

Två tonårspojkar försöker finna fotfäste i en tillvaro med nihilister som i Nietzsches efterföljd påstår att Gud är död och himlen isande tom. I filmen lyser de, försvarar värderingar som borde vara universella. 

"Mud", som en mördare på flykt kallas och som pojkarna stöter samman med, skakar av sig lögner och ett liv som helt håller på att förspillas. Med pojkarnas oegennyttiga assistans och hjälp blir han äntligen en fullvärdig människa. 

Ett handlande subjekt, som tar ansvar för sitt liv - och andra. Moraliskt pånyttfödd, frestande att skriva.

Han är inte så ensam och utlämnad till sig själv som han intalat sig att han var. No man is the island he´s hiding on.

Filmen utspelar sig på och invid den majestätiska, långsamt framflytande och nästan makliga, Mississippi. Med de två pojkarna som huvudfigurer och som allt kretsar omkring blir det omöjligt att inte associera till de solbrända barfotanissarna Huckleberry Finn och Tom Saywer, deras eskapader på samma flod. 

Två påhittiga livskonstnärer, majspipan i käften, som väljer flotten och ovissheten framför skolans fängelse och en föga lockande vuxenvärld. 

Och omöjligt att inte travesterande tänka gamle Herakleitos: Du kan inte stiga ned i samma Mississippi två gånger. Allt flyter - livet går alltid vidare. Vad väntar bakom nästa krök, vad gömmer sig i vassen? Äventyr eller förbannelse? Det kan vi inte veta. 

Filmen ebbar ut till Beach Boys och "Help me, Rhonda". Sedan har jag svårt att komma till ro och somna. Varulvarna smyger sig raggiga på framåt småtimmarna, gula ögon i sängkammarmörkret. 

Hur har jag själv levt? Vad med min moral? Alla tillkortakommanden? Hur var jag som pappa, man, älskare och medmänniska? 

Somnar fram mot morgonen. Drömmer att Shepard betraktar mig med stenhårt ansikte, utan att väja undan med blicken - den fäster vid min. Det där ansiktet som endast han hade, så maskulint att det nästan slår Boogies. Han ser skeptisk ut. Ett stänk av spefullhet.

Försoning? Förlåtelse?