Men livet blir ju så förbaskat trökigt!

Den ena värmlänningen till den andra:
- Det är då för styggt att dom måste ändre på allting.
 Lakoniskt tillbaka:
- Ja, snart tar dom väl bort prickarna på Böförs också. 

Ibland kan Skriftställaren, som den åldrade man han numera är med ett långt liv bakom sig, stillsamt men aningen resignerat tänka: att leva är att fortlöpande desillusioneras. Tvingas få veta hur det verkligen är. Längre och längre bort kommer barndomens paradis med skimrande illusioner om hur det kunde eller borde vara. 

Inre roligt få veta, utan att man bett om det, att delar av Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller - bilden ovan, med den ilsket svartsjuka Cheeta längst in på grenen, hon var djupt förälskad i Tarzan och ville ha honom för sig själv - spelades in i studio i London och inte i Afrikas djungler. Numera kan jag inte se dem utan att lyssna efter burkljud, tycka mig höra att det är i en studio. Det är inte samma äventyrsfilmer längre. 

För övrigt spekulerade vi grabbar, när vi såg Tarzan på matiné på Saga i Sandviken, i om han hade kallingar under höftskynket. När han frejdigt slängde sig i lianerna och utstötte sina läten. - Var skulle han fått dom ifrån?! Muttrade Steve. - Från Sanko? (Nuvarande Domus.) 

Filmen Afrikas drottning med Boogie och Hepburn i huvudrollerna har jag förlorat, det är bara att tillstå. När man i vuxen ålder inte kan undgå att observera att det är en liten båt, en leksaksbåt, som kastas omkring av otyglade strömmar. Spänningen är borta. Lurendrejeriet bara alltför tydligt. 

De, realitetsprincipens beskyddare och illusionskrossarna, försökte ta ifrån mig Åsa-Nisse-filmerna också. Påstod fräckt att de spelades in i Solna utanför Fjollträsk. Men det var inte sant. Gudskelov. 


Apropå Åsa-Nisse och Småland. När jag var i Vetlanda för många år sedan och föreläste om medborgarlön, passade jag på att titta in på stadshotellet vid torget. Jojo, det såg ut som när Åsa-Nisse och Klabbarparn klev in där. Möblemanget i rött exakt detsamma. Så skall det se ut! Magin kvar.

En av deltagarna vid föreläsningen kom, osökt eller inte, in på Åsa-Nisse: - Du vet väl att han inte bodde så långt härifrån, i Åsen? Inget i blicken som tydde på ett försök att slå i mig något, vad nu det skulle ha varit. 

Och man skulle ju kunna säga att Åsa-Nisse, i likhet med frifräsaren Kronblom från min egen region, säkert skulle ha förespråkat medborgarlön. 

Fri tid att använda som man vill, utan att någon - nå, Nisses energiska fru Eulalia var ju efter honom, liksom Kronbloms Malin - styr och ställer med en. I Åsa-Nisses fall tid till ett hejdlöst uppfinnande, ackompanjerat av den försiktiga sidekicken Klabbarparns ängsliga: 
- Nä, men Nesse!

Jag har alltid haft en mycket livlig fantasi, lustprincipen har alltid varit större än realitetsditon och överskuggat den senare. Skulle kanske bekymra Freud, i vars teori om uppväxandet det fanns en normativ dimension. Man bör växa upp. Eller ska vi säga att det är ofrånkomligt? Man blir vuxen och man förlorar sina infantila illusioner. Bara att inse. Försöka i alla fall.

Men livet blir ju så förbaskat trökigt!