Nej, Greider kan jag inte läsa!

Var det inte Strindberg, denne oslagbare på många plan, som med friskt humör slog fast: - God polemik kräver att man inte läser sina motståndare. 

Jag har varit inne på detta tema förut: man, i detta fall Skriftställaren, skaffar sig på olika, mer eller mindre svårförklarliga, vägar en bild av en författare eller publicist som sedan omöjliggör en saklig och förutsättningslös läsning - kanske bara möjligt överhuvudtaget i den bästa av världar - av densamma. Det har insmugit sig en subjektiv bias som färgar läsningen. Eller blockerar den.

Exemplen är otaliga. Göran Greider, besserwissern och bror duktig, är en sådan som jag inte har läst på mycket länge.Han går mig på nerverna, där han svischar förbi med sitt vita hår på väg mot rymden, ständigt glider han ned i någon tv-soffa, behöver de ens ringa honom längre? Han kanske finns stand-by hela tiden i korridorerna. I en tyst monolog för sig själv. Väl framför kameran bara skruva upp volymen.

Få ett ord med i laget - glöm det. 

Hans senaste bok, skriven tillsammans med Aftonbladets Åsa Linderborg, som jag har en kluven inställning till, kommer jag inte att läsa. Men kanske mest för att recensioner låter mig förstå att de båda hyser kvarhängande illusioner om socialdemokratin.

Stackars människor i så fall! Denna döda socialdemokrati. Denna stendöda arbetarrörelse. - Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende, visste gruvarbetarna uppe i norr. Första gången jag hörde det, studsade jag till och var på väg att protestera, uppvuxen i en socialdemokratiskt impregnerad miljö. Men nog finns det fog. Svek på svek. Dubbelspel. Hyckleri. 

Horace Engdahl, som förekommit mycket de senaste dagarna i gula pressen, på ett foto gudfader-liknande i svarta solglasögon, kan jag inte läsa längre. Jag har tidigare fascinerats så smått av denne kulturaristokrat och uppblåste sälle, ta bara tv-programmen tillsammans med Liv Strömquist där han hade så svårt att låta bli docera och mansplaina. 

Det liksom kliade i munnen på honom, tyckte man sig ana, när hon, den mycket yngre kvinnan, uttalade sig om de kulturella artefakter de observerade under sin europeiska seglats.

Såtillvida har han tyckts mig befriande osvensk - i det jämngrå intellektuella och kulturella landskapet. Där man understimulerad kan riskera att torka ut och dö sotdöden. 

Men nu går det inte längre. Han ställer sig i vägen för sina egna texter, det har lagt sig något djupt osympatiskt över honom, en hinna som jag inte får bort. 

Trots att han är en mycket styv stilist, ingen tvekan om det. Inte många essäister i hans eleganta klass på blågul botten. Om ens någon. 

Hans exmaka, Ebba Witt-Brattström, har sedan länge delat hans öde i mina ögon. Om Greider går mig på nerverna, är det bara förnamnet när det gäller den kvinnan. Elakt? Affektivt? Obearbetat? Infantilt? Har med genus att göra?

Tja. Men man känner, det man känner. Och har rätt till det. Som terapeuterna säger. 

PS. För övrigt inger den pågående spetsbluskampanjen mig djup avsmak. Privilegierade medelklasskvinnor gör sig till åtlöje. Och vilken kulturminister. Omdömeslös. Med ett agerande som innebär konstitutionella komplikationer. Hon borde KU-granskas. Helst avgå.  Hon blandar ihop sina roller.