Igår målade jag en stubbe. Lakoniskt konstaterat - bara så där. Enkelt, i ordets bokstavligaste mening, nedskrivna dagboksanteckningar av skaparen till de melankoliska, någon kanske skulle säga dysterkvistarna, figurerna Klas Katt och Olle Ångest - Gunnar Lundkvists altegon. Det händelselösa livet bokförs. Dagar som bara går. Det är fascinerande, tro det eller ej. Jag har alltid fascinerats av händelselöshet, mest av att man hävdar att något dylikt, nirvanapåminnande tillstånd, skulle finnas. Stiltje. Vindtomma segel.
Någon har sagt om Lundkvists böcker: - Det händer ingenting i dem, det är det som gör dem så bra. Men frågan är om verkligen inget händer. Och när man skildrar det som kunde tolkas som att inget händer, börjar ju något att hända, för att uttrycka det amatörfilosofiskt. Rörelse skapas. Nä, det är något riktigt lurigt med händelselösheten som begrepp.
- Om vi inte symboliserar dör vi, varnade en fransk psykoanalytiker, omtalad för att tiga som muren under de terapeutiska sessionerna. Sant. Dör långsamt - medan vi tror oss leva. Händelselöshet, okej då. Men aldrig ordlöshet.
Lundkvist bor, åtminstone periodvis, på landet, vischan. Annars på Söder. Inrutade dagar. Han lunkat på. Åker med buss och handlar i Flen. Lagar mat. Klipper gräset. Tänker han borde skaffa sig en ny räfsa. Matar kor med nedfallna äpplen. Avlivar sniglar. Tecknar. Ser filmer, när han är uttråkad flera i rad. Tar sig en öl. Letar frimärken. Noterar att hans tillfälliga sällskap katten Koftan kommer in med en mus i munnen.
Han vänder på dygnet, sover på dagarna, uppe på nätterna. Som Maria Lang, Dagmar Lange, efter att hon pensionerats som rektor och flyttat från Stockholm till Trosa, vill jag minnas. Kanske något för mig, jag med min usla nattsömn. Det är inte första gången jag funderar på att kasta om dygnet. Och numera, som anställningsbefriad, finns ju inget som hindrar.
Plötsligt, när jag läser Lundkvist och hans konstlösa skildring av vardagen, tänker jag Pentti Saarikoski och livet på Tjörn som den senare skrivit så mycket om. (Jag har redan tänkt, åh - dessa ständiga associationer, Henry Millers Stilla dagar i Clichy.) Hans hemvist också vardagen, den vardag som är all historias botten, som romantikern Harry Martinsson slog fast. (Men nog kan det skimra till ibland i Lundkvists vardag, små skimrande skärvor!)
Det vardagsliv som jag hade så förskräckligt svårt att leva under många år, jag stod bara inte ut. Och som skickade in mig på Systembolaget för att få hjälp av destillerade drycker med att fixa det. Men ledan kan som bekant simma.
Onekligen var Pentti en större poet än Lundkvist. Ägde andra ord och en särdeles beläsenhet, kunde ladda det triviala med hisnande utblickar. Även om han, bortsett från diktandet, inte gjorde mycket mer än Lundkvist under sin levnads dagar.
I boken avslöjas att nästa år kommer en bok om Lasse Hillersberg. (Bilden nedan.) Den ser jag mycket fram mot! Hillersberg - saknad som ingen annan i det vedervärdiga offentliga icke-samtal som pågår. Med plask i akademiska ankdammar.
Bok: Gunnar Lundkvist, Igår målade jag en stubbe, Kartago 2018
Intressanta reflektioner om vardagen, Lasse! Och om ledan. Jag är lite kluven i frågan om hur dessa hör ihop. Vid mogen ålder har jag kommit till övertygelsen om att dessa inte alls är synonyma. Kanske är en uthärdlig vardag det viktigaste i en människas liv, t o m något att längta till när vardagslunken bryts.
SvaraRaderaMen, som sagt är det få förunnat att kunna göra stor litteratur av vardagen. Och ännu färre när det gäller dess gråhet när den gränsar till leda. Håller helt med om Saarikoski. Din text inspirerade mig till att börja läsa om hans Vid Europas rand.
Dock menar jag att du har fel om hans gärning. Saarikoski gjorde förbaskat mycket mer än att vara en lullande poet som halv och helpackad betraktade tillvaron (verkade själv jobba på den imagen). Han lämnade inte bara en omfattande lyrikproduktion utan också en massiv översättargärning till eftervärlden, både modern skönlitteratur och tunga antika texter av Aristoteles, Euripides, Herakleitos, m fl.
Ger på mig intryck av en arbetsmyra som försökte låtsas som att han inte jobbade.. (Existerar sådana djur på våra arbetsplatser?)
Tack för, i vanlig ordning, god och tankeväckande kommentar, Mats!
SvaraRaderaNumera kan jag leva vardagsliv. Av olika skäl.
Ledan skall dock inte underskattas. Liksom ångesten vittnar den om någonting.
Kanske uttryckte jag mig slarvigt om PS. Jag håller honom för att vara en av de stora, europeiska nittonhundratalspoeterna. Jag försökte till och med för många år sedan lära mig finska för att kunna läsa honom på originalspråket. Det var dock för svårt.
Och hans översättningar ...
Han arbetade jämt. Med sprit i kroppen.
Dog ung.
En dag skall jag besöka hans grav i Wallamo.