"Hemlängtan till en plats där man redan befinner sig - då kommer man verkligen aldrig mer hem." En hjärtat träffande, djupt melankolisk mening, som hade det skjutits en vass pil mot det. Ur boken Grillroom Jerusalem av nederländaren P. F. Thomése (utgiven på Ersatz, i lysande språkdräkt av Joakim Sundström). Tillsammans med andra nederländska skribenter, och ett påfrestande tv-team, reser författaren runt på Västbanken och i Israel. Även Gazaremsan, världens största utomhusfängelse med en och en halv miljon människor hermetiskt instängda, besöks av dessa katastrofturister, författarens eget uttryck.
Att läsa boken, och jag sträckläste utan att kunna lägga bort trots dess skyddslösa ansats, blev för Skriftställaren som att skickas tillbaka till något välbekant, sex veckor har jag sammanlagt tillbringat i regionen, inklusive flera besök i Jerusalem, det har lämnat kvar svartsyn. (Ett planerat besök i Gaza avrådde UD från. Säkerheten kunde enligt dem inte garanteras.)
Efter det sista besöket kändes det som om jag förlorat all tro på att något i denna eländiga värld, vilande på förtryck och förnedring, någonsin kan bli bättre.
Meningen skriver den klarsynte Thomése ner när han befinner sig i Jerusalem, det östra Jerusalem där Israel hänsynslöst bedriver etnisk rensning. Palestinierna, men israelerna säger araber, skall bort. Med alla de fula och våldsamma medel som står till buds. Svårt låta bli att tänka de etnistiskt rensande nazisterna och deras strävan att skapa judefria områden, israelerna inte ett dugg bättre, den egna offerhistorien glömd? Alla förvisade och döda?
Antyder man denna hiskeliga parallell om etnisk rensning då som nu, stämplas man snabbt som antisemit. Det blir för magstarkt, till och med för den mot rensningen kritiske. Men vad håller Israel på med, varför denna pågående systematiska grymhet mot den palestinska befolkningen?
Jag kommer aldrig att förstå det. Inte på ett medmänskligt plan. Saknas helt moral och samvete? Oförmåga att se Den andre, som Emmanuel Levinas betonade som den etiska grundstenen, som en människa värd respekt?
Då kommer man aldrig mer hem ... Meningen bränner sig in, stannar kvar, jag läser den högt flera gånger. Associationen går till fortfarande i livet sig befinnande, jämnåriga ungdomskamrater som aldrig lämnat vår gemensamma uppväxtstad, förutom för kortare utflykter. Jag tycker att den stämmer på dem, delvis också på mig.
Jag åker till Sandviken, åker hem skulle mina föräldrar och min syster ha sagt. (Min far frågade alltid när jag efter ett besök tog av till Uppsala igen: - När kommer du hem nästa gång?) Det blir dock alltmer sällan. Men väl på plats infinner sig saknad och längtan efter ett annat Sandviken - eller ett Sandviken som aldrig fanns. Det finns bara om jag blundar och drömmer. Den sjunkna staden.
Nostalgins fördolda sida - som den också slår mot östtyskar och deras egen variant: ostalgi. Längtan tillbaka till ett DDR som aldrig fanns. Men bättre än det nuvarande marknadshysteriska tillståndet efter Anschluss. Där man prissätts och saknar egenvärde. Hellre självbedräglig illusion än bister realitet.
Kanske längtan hem bygger på att man aldrig kommer hem, till slutstationen, det är längtan som är själva målet, dess bitterljuva smak. Väl hemma, väl framme, fortsätter man att längta. Kanske utan att förstå varför. Såsom de judar som utvandrat, i många fall tvingats till det på grund av förföljelser, från Europa till Israel.
De har kommit hem - ändå inte. De känner det som om de lurat sig själva. Det blir som en paradox. De saknar något och har svårt att ringa in vad det är, de borde ju känna sig lyckliga. Men icke.
Jag minns plötsligt en av mina tidigare studenter, en av de duktigaste och mest pålästa, politiskt aktiv och utvisad på livstid från Turkiet. Han skrev en uppsats jag handledde om exilen som ett inre, förgörande tillstånd. En själens bestående hemlöshet.
Läs Grillroom Jerusalem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar