Men hur är det med svärfarsor?

Om den store (?), mycket som talar för kroniskt dystre, befälhavaren Moltke ryktas att han endast skrattade två gånger i sitt liv. När han beskådade Vaxholms fästning. Och när hans svärmor dog.

Det är ett kärt tema, om du inte redan visste det. De ruskiga svärmödrarna som du som måg eller sonhustru bör hålla dig långt borta ifrån. Ta bara Kronbloms svärmor som jagar upp honom från det bekväma sofflocket och gör livet surt för honom så fort hon dyker upp.

Vad med relationen svärfar - svärson? I hastigheten kommer jag inte på någon som skrivit om den. Men det lär väl finnas. 

Tre svärfarsor har jag haft. Hur pass lika eller olika som personer - det har jag inte funderat särskilt mycket på. Min förste svärfar deltog som frivillig i Finland. I närstrid dödade han en rysk soldat med bajonett. Det kom han aldrig över. Han lät heller inte många få veta det, försökte förgäves förtränga. 

Mig hade han förtroende för, vågade klä det fasansfulla dräpandet i ord. Länge försökte han med sprit jaga bort de förföljande mardrömsbilderna. 

Han kunde berätta om krigets absurditeter. Under en nyårsnatt, eller julafton, överenskom skrivbordsgeneralerna om någon timmes vapenvila. De som skulle slaktas klev upp ur skyttegravarna, bjöd fienden på cigaretter, plockade fram fotografier på hustru och barn i förekommande fall. Återgick sedan till att försöka ta livet av varandra.

Min andre svärfar, liksom den finlandsfrivillige har han gått in bland Hades skuggor, bodde i Norrköping på Östra Promenaden som jag tror Ulf Lundell besjöng. Tillsammans bevittnade vi en riktig klassiker i den lika klassiska Idrottsparken: Peking mot Änglarna. Lag jag länge följde och kände särskilt för, sträcker sig tillbaka ända till 50-talet. Zamora. Bajdoff. Bebben. Fölet. 

Numera är fotbollsintresset svalt på gränsen till kallt. Målfattiga matcher, kulram ej nödvändig ha till hands. Man spelar defensivt, markerar ut varandra. ("Vi har ju en poäng redan när vi springer ut på planen. Låt oss ta med den tillbaka in i omklädningsrummet", som en fotbollstränare jag glömt namnet på lakoniskt konstaterade. Kan det ha varit Pelle Olsson, tråklåset? Nä, nu var jag dum.) 

Schack med levande pjäser. Min hemstads lag, Gefle IF, värsta exemplet på fotbollsförstörelse. (Pelle Olsson var tränare där. Nu har han till min förskräckelse tagit sig an anrika Sandvikens IF, laget i mitt hjärta.) Kinesisk dropptortyr ren njutning i jämförelse. (http://www.gd.se/fotboll/superettan/stisse-aberg-det-har-sana-har-matcher-som-skrammer-mig)

Svärfarsan och jag diskuterade medborgarlön och politik. Han var intellektuellt öppen och vaken, sympatierna till vänster. Jag inbillar mig att jag i hans hjärta var den son han aldrig fick.

Min nuvarande svärfar, bofast i Krøyerland, det skimrande Vendsyssel i Nordjylland, reser jag tillbaka i historien tillsammans med. Han upplevde som pojke i Frederikshavn på huden besættelsen som det heter på danska. Den tyska ockupationen. 

Samlade på sig en massa intryck. Dessutom fotografier. Ibland tagna där det var strängt förbjudet. 

Jag super vetgirigt i mig allt. Andra världskriget, ännu mer nazismen, betraktar jag som europeiska vattendelare. Aldrig mer det Europa som var, Untergang des Abendlandes. Och min svärfar får historien att framstå som om allt hände i går. Han har som den forne journalist han är ordet i sin makt, han levandegör besættelsen som ingen annan. 

När jag tänker på mina svärfarsor, döda och levande kommer poeten Göran Sonnevis kloka sentenser osökt ännu en gång till mig. Vid flera begravningar har jag plockat fram dem och citerat. Fritt återgivet: De människor som finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra.

I den nyutgivna Döden 31 sortier heter det i den allra första sortin: Om kärleken till dem som omger en inte visas, blir det för sent när de är döda.

En påminnelse som borde klistras upp på badrumsspegeln. Att fastna med blicken i varje morgon.

En dag är det för sent.