Lalalalalalalalalala ...

Morfar Alfred sjöng mot slutet av sitt liv i en pensionärskör i Sandviken. Vad jag minns hörde jag aldrig honom sjunga vare sig privat eller i kör. Glad kunde han vara, framförallt efter en eller två klämtare. Som bäst mådde han ledig från Grottekvarnen, som han djupt avskydde, och fick hänga, som unggloparna nuförtiden säger, i sommarstugan. Men inte sjöng han.

Hur man fått ögonen på just denna kör, kanske ett tips, från Radiotjänst (jag minns att Harry Isaksson sa Radiotjänst långt efter att organisationen bytt namn), det har jag ingen aning om. Men inbjuden blev man att medverka i Hylands hörna. Direktsändning. Mamma åkte med som sällskap och moraliskt stöd till huvudstaden. Där morfar aldrig tidigare satt sin fot. 

Pappa och jag spända som fiolsträngar vid tv:n, kaffe i blank tv-termos och mammas nybakade smörhönor. Men det blev ingen körsång, sändningen inställd. Mordet på president Kennedy kom emellan.

Tillfället återkom aldrig. Och ett par år senare stämplade morfar ut för gott från jämmerdalen.


Lennart Hyland, denne mediala gigant, kopplar jag samman med tv:ns inträde i mitt liv. Samma år jag fyllde tolv köpte mina föräldrar en apparat. Dessförinnan var det radion som gällde. Dagens Eko och Frukostklubben. Hemliga klubben för oss yngre lyssnare. Men så kom tv och Hörnan, gatorna låg folktomma och öde när den sändes. 

Jag fortsatte att lyssna på Hylands sportreferat i radion, en upplevelse svår att klå. Snabbprataren. Verbal kulspruta. När hockeymatcher började tv-sändas, vet jag flera som tog bort ljudet för att i stället höra Hyland i radion. 

En gång på Hovet under landskamp, jag tror det var mot Tjeckoslovakien. Den något långsamme, om sanningen skall fram, backen och gamängen Rolle Stoltz (på bilden iförd en hjälm av samma märke som jag själv hade) åker fram till Hyland och vädjar: - Snacka inte så fort, Lennart. Vi hinner inte med.

Tv:n placerades på hedersplats i Rummet som på dagarna var förbjudet område, det skulle stå välstädat och fint. Apparaten nästan som ett altare, mamma höll efter med dammtrasan. Respektingivande. Mamma var rädd jag skulle fippla på den och stöka till inställningarna som leverantören ordnat till: - Du rör väl inte tv:n, Lars!

Lars Ragnar Forssbergs bok Hyland. Legenden och hans tid (på Leopard Förlag) komplicerar bilden av den annars alltid glade, leende Lennart Hyland. Bakom fasaden en liten pojke som hela livet sökte bekräftelse, hjälpte inte hur uppburen han än blev. Osäker och självkritisk. 

Kanske där spriten kom in. Hylands hårda drickande en officiell hemlighet. När han var inlagd för avgiftning, läckte personalen, struntade i tystnadsplikten. Tranåssonens anonymitet för alltid bortblåst.

Forssberg nämner, närmast som kuriosa, att man kunde känna igen Hyland på hans speciella rakvatten. Hyland gillade att förklä sig, wallraffa innan begreppet myntades, rakvattnets doft riskerade dock att avslöja honom.

Nostalgisk njutning att läsa denna rappt skrivna och levande bok. Den handlar om en tid jag själv, även Lars Ragnar och det färgar hans stil i positiv riktning, upplevde. Tar mig tillbaka till ett Sverige som oåterkalleligt gått förlorat, det gör ont att inse det. Och utan de förskräckliga, kommersiella tv-kanalerna. Bara en sådan sak. 

PS. För den som inte var med när det begav sig: rubriken är "texten" till signaturmelodin till Hylands Hörna. Den som var med, hör säkert musiken i bakgrunden.