En småborgare - inte som Jesus och de andra

Den utomordentlige stilisten, för att vara en akademiker, sociologen Johan Asplund begick en rolig liten bok som bar namnet Om undran inför samhället. Både tankeväckande och förbryllande. Det senare icke att förakta, det skall gudarna veta, vi behöver förbryllas! Jag tvekar inte rubricera boken mini-klassiker. 

Jag använde den som metodbok på kurser i vetenskaplig metod. Men någon metodbok i en konventionell mening var det ju inte, en sådan där fyrkantig och tråkig utredningsmanual som man brukar plåga de stackars studenterna med, typ någon av Lars Torsten Erikssons flitigt använda, all kreativitet dödande, handböcker. 

Snarare en anti-metodbok. För hur gör man egentligen, när man undrar? Det kan ju inte läras ut på någon kurs. I rättvisans namn skall sägas att boken delade studenterna i två läger: vissa älskade den förbehållslöst, andra stämplade den "flummig" och irriterades. I det senare fallet: den krävde för mycket av dem. De måste tänka själva. Och det avskyr många studenter. Efter den fördummande intellektuella nedrustning de utsatts för fram till högskolan. 

Jag ser framför mig den ständigt piprökande, inte sällan buttre, kommissarie Maigret som jag älskar att följa när han utreder brott, hur han till synes planlöst och utan systematik vandrar omkring och sniffar efter ledtrådar. Och han finner dem, om så han måste snubbla över dem, låta tillfälligheter och ovisshet råda i de kriminellas skumma universum. 

Han besitter ett vidöppet sinne, han är receptiv och lyhörd. Kanske det som krävs för att kunna undra sig igenom tillvaron. Gäller även samhällsforskare, om än utanför den breda fåran, om ni frågar mig. ("Ingen nyfikenhetsforskning!" Som en förstockad, grånad pedagogikprofessor från Uppsala yttrade om en medelsansökan jag skickat in, jag ville undra inför tankefigurer i X-län. Men man måste enligt den sippa veta på förhand vad man skall komma fram till. Ugh!)

Jag har en färdig anti-metodbok i min dator, den har legat i tryggt förvar där i flera år. I den pläderar jag för upptäckandet som ett grundläggande metodologiskt förhållningssätt, använder Huck och Toms flotte som symbol för en upptäckandets glada, solglittrande vetenskap. 

Jag lämnar även exempel på ämnen och uppmanar läsaren att lyfta på ögonlocken och undra inför dessa. När man väl har kastat den verklighetsförminskande manualen. 

Häromdagen skrev jag om Lill-Babs, kom in på det kultursociologiskt intressanta fenomenet folkkär. Om någon var folkkär, så var det hon, skulle man peka på någon folkkär, lämna en så kallad utpekande definition, fanns ingen bättre. 

Jag skulle vilja göra en Asplund och undra inför detta fenomen med att vara folkkär. (En av mina läsare efterlyste förresten en distinktion mellan folklig och folkkär. Menade att det senare kan man bli postumt.) Med frågor som: vilket är begreppets kärna? Vem blir folkkär? Kan man se något mönster, likheter mellan de folkkära? Skapas ofrihet hos publiken, som följer och lever med den folkkära? Eller blir det grå vardagslivet lättare att uthärda? Dröm och eskapism trycker dit en silverkant. 

Jag anar att det finns inslag av projektion i fenomenet. Det är ju en relation mellan publik och folkkär som upprättas. Ingen folkkär utan publik. Nästan en symbios. Man "skapar" den folkkära, man behöver henne - som kannibalen behöver sin måltid. Och det är en fråga om identitet, att kunna känna igen sig. Divan, den avlägsna, blir knappast folkkär. Om än med vissa undantag.

Jag har haft förebilder, inspiratörer. Men inte har de varit "vanliga", som Lill-Babs och andra folkkära - eller om vi nu ska säga folkliga. Jag kan inte inspireras av dem som till synes är mig för nära. Vanlighet kan gå mig på nerverna. 

Därför har jag ägnat mig åt sådana hot shots som Jimi Hendrix, Pasolini, Beuys, Søren Krøyer, Ulrike Meinhof - till och med texter inspirerade av Jesus har det blivit. (När jag betraktar de imponerande namnen: har jag inte tagit mig vatten över huvudet?!) Jag har genom att specialstudera dessa skaffat mig perspektiv på mitt eget liv. Mina begränsningar och oförmågor. Samtidigt berikats, de har tillfört mitt liv något jag annars inte skulle haft. 

Jag ångrar således inte att jag slog följe med dessa existensens kompromisslösa konstnärer och revoltörer. Men inte är jag som de! Skriftställaren är en försiktig småborgare.