Förre chefredaktören för Gefle Dagblad, Anna Gullberg (bilden till vänster), meddelar nu att hon lämnar MittMedia. Efter en längre tids frånvaro. Det var väntat att hon inte skulle återkomma, hennes situation var omöjlig, det hade hon själv sett till. Hon tog time-out, som det heter på nysvenska, efter förre GD-medarbetaren och huvudskyddsombudet Sanna Wikströms tragiska död, beskylld av Gullberg för att vara illojal. I sin avskedsartikel nämner den senare inte detta. (https://www.gd.se/gavleborg/avgaende-chefredaktor-anna-gullberg-fortsatt-bekampa-likgiltigheten) Jag avstår från syrliga kommentarer vad avser hennes allmänt hållna text. Även om de skulle vara mer än berättigade.
Det fanns ingen mer lojal än Sanna. Mot professionen och mot uppdraget. Beskyllningen om illojalitet fullkomligt absurd. Något som tillgreps för att komma åt en medarbetare, inget mer.
Klonas de på hemlig ort? Varifrån kommer de, alla dessa olämpliga chefstyper? Eller ska jag vända på mina ord och i stället konstatera att de passar, de är lämpliga för vår eländiga organisationssamtid? Utan ledarskapsförmåga, det jag kallar ledarskapsförmåga.
Kontrollerande, spridande missmod och inte sällan väckande rädsla. Inte för inte nämns fenomenet management by fear i facklitteraturen. Rädsla kan dock framkallas omedvetet genom oreflekterat handlande, man vet inte vad man gör. Sedan finns förstås de som älskar att skrämma och plåga andra, psykopaterna.
Dessa destruktiva figurer borde inte få ha med andra människor att göra. Förgiftande arbetsmiljö och andras varande.
När jag undervisade om ledarskap, betonade jag alltid att det viktigaste av allt, det är början, det är grundstenen, att man besitter självkännedom. Egentligen är besitter fel ord, självinsikt är inget man kan äga. Eftersom det är en process, det är något man inte avslutar och blir färdig med. Men man kan påbörja den processen. Och man behöver andra, för att speglas och få fatt i sig själv. Och speglas måste man. Utan feedback dör vi.
Utan minsta självinsikt blir man en fara för andra, en hälsorisk. Man saknar självkontroll, man ser inte sina egna handlingar, hur de påverkar andra. Man projicerar. Man skapar oro. Framkallar försvar hos andra. Energi går åt hos medarbetarna till att mentalt överleva med chäfer.
Energi som kunde användas bättre. Organisationerna läcker energi. De förtvinar inifrån.
Under mitt anställningsliv träffade jag på sagolika missfoster till chefer. Även rena psykopaterna med ett kroppsspråk som borde fått mig att bums rusa åt motsatt håll. Blinda. Farliga för andra. Borde varnats för dem. "Bara" kroppsspråket var en tydlig varningssignal.
Gullberg utgör bara ytterligare ett exempel på en chef utan ledarskapsförmåga. Och ett talande bevis på att denna förmåga inte har ett skvatt med kön att göra. Det finns inget speciellt kvinnligt ledarskap, det är en seglivad myt, kvinnor som chefer kan vara monster i människohamn.
Det finns bara bra ledarskap, är det fråga om ledarskap är det per definition något bra, eller dåligt chefskap. Oberoende av kön.
Jag hade både män och kvinnor som chefer. Ingen skillnad. Lika illa.
PS. Till min glädje och stolthet, jag kan inte låta bli att nämna det, har jag fått veta att min äldsta dotter i sin chefsposition demonstrerar ledarskapsförmåga. Det är medarbetarna som vittnat om detta. Högre betyg kan man inte få. Sådan dotter, sådan far. Men det skrev jag inte. Och chef blev jag aldrig. Kanske tyder på en viss självinsikt hos Skriftställaren ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar