Dundermedicin krävs. Motgift. Ge mig åter den heliga ilskan i det publika samtalet! Klarspråket. De raka rören. Ge mig åter Vilhelm Moberg! En riktigt förbannad, kolerisk och kompromisslös Ville Moberg. Som inte lägger band på sig. Varför skall man förresten göra det, lägga band på sig?!
Vem vinner på det? Ja, inte samhällsklimatet. Inte det publika samtalet. Inte vi vanliga dödliga. Vinner gör - makten. Självdisciplineringen är motståndets fängelse, för att travestera salig Foucault. Håller vi f-n på oss själva, gagnar det enkom makten.
Åh, vad jag saknar den lika salige Mobergs befogade aversion mot monarkin! Han dränkte sig på Väddö innan han tvingades uppleva det nuvarande missfostret på tronen och hans upprepade fadäser. Han som vänder blad och blandar ihop Arboga med Örebro. Majestätet med huvudet under armen, som förväntas agera som Svenska Akademiens räddare - herregud! Ett billigt skämt från början till slut. Solkig och eländig.
Jag säger då, det. Vilket land det blivit! Och som jag måste fortsätta leva i, åtminstone under överskådlig tid. Medborgarna, som inte förtjänar kallas så, hellre undersåtar, hummar och håller inne och säger inte publikt vad de tycker. (Nätet med figurer som varken kan skriva eller tänka räknar jag inte in i det publika samtalet. De är samtalsförstörare.) Ett fegt folk, detta verklighetens som det har kallats av politiker och andra. Man talar inte klarspråk. Man skämtar inte - vågar inte, för alltid är det någon som känner sig kränkt och griper efter anmälningspennan - om det som det enligt de korrektas kommissarier inte får skämtas om. Inte officiellt. När fel öron riskerar höra.
Snacka om DDR och Stasi - jag trodde det var historiska reliker. Nä, nä. Kyss Karlsson, eller Honecker.
Arme farsan, denne renhårige och fine man från Norduppland som alltid gjorde rätt för sig och vårdade sin familj, skulle ha hudflängts och anmälts för sitt sätt att uttrycka sig. Om hösten, när oktobermörkret föll över Sandviken: - Fan, vad svart det är. Svart som negerslagsmål i en tunnel.
Inte menade han något illa, försök inte inbilla mig det. Farsan var ingen rasist, bara ohejdad och spontan. Men detta utspelade sig på den oskuldens förlorade tid när godhetens självutnämnda och likriktande apostlar, bland dem Henrik Schyffert (ärkepucko) och Malena Ernman (sandviksbakgrund förresten), inte ens var påtänkta.
Vad fruktar de hos sig själva därinne i själens dunkla vrår, när de rycker ut och beter sig som de gör? Klart det är förklaringen, vilken skulle den annars vara? De trycker undan, fruktar hos sig själva observera det de vill se hos andra. De brunsmetar som det heter.
Projicerar, laddar andra med sina egna förbjudna uppfattningar. Projektiv identifikation, tror jag terapeuterna rubricerar det.
Varför skulle de annars bete sig som ointelligenta korkskallar? Utan att hejda sig och tänka efter.
Visst kunde man ha sagt om farsans sätt att uttrycka sig: - Det är onödigt att använda sådana ord. Man kan faktiskt välja andra, hör du du. Det heter inte neger. Välj dina ord!
Ja - bäst att tänka sig för och tänka efter före. Borde finnas en korrekthetens ständigt uppdaterade ordlista för vad som går an och icke, med obligatorisk läsning för alla undersåtar. Hur annars säkert veta vad som tillåts säga eller skämta om?
Jesus Kristus och hans tolv disciplar. Vilket humorlöst och tråkigt land det blivit! Jag kvävs. Nätets "frispråkighet", för att säga det igen, bortser jag från. Jag syftar på det gemensamma samtal som eroderade. Det för demokratins fortlevnad nödvändiga samtal som borde men inte förs på arbetsplatser (minns med fasa min sista dylika och idisslandet om vikten av gemensam värdegrund), i lunchrum och på torg.
Lästips: Ivar Arpi & Adam Cwejman, Så blev vi alla rasister, Timbro 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar