När vi var i övertygelsen brinnande marxister i Uppsala fnös vi åt de borgerliga samhällstänkarna, striderna gick heta på gränsen till oförsonlighet på Sociologiska Institutionen där vi höll till. Med en stackars professor Ulf Himmelstrand som försökte medla mellan de olika fraktionerna, samtidigt som han, den organiserade socialdemokraten, var mycket mån om att ligga bra till hos oss unga doktorander på vänsterkanten. Han förtjänar en eloge för den tolerans han visade mot oss, till skillnad från (s)tatsvetaren Lewin och andra professorer i Uppsala. Som jagade bort rödskäggen. Max Weber var en av våra främsta måltavlor. Den tyske sociologen. Han som med hjälp av historiska data ville förklara framväxten av han kallade en kapitalismens anda med en protestantismens etik i Europa. En fråga om en speciell mentalitet. Framförallt hos calvinister.
Samhällsutvecklingen som kanske inte bestämd rakt igenom, men styrd av vad som skedde i det vi marxister benämnde överbyggnaden. Men vi fokuserade på basen. Ekonomi och produktionsförhållanden. Inte idéer och mentaliteter. Det senare avfärdades som idealism.
Överbyggnaden, när tesen drevs för långt, reduceras till enbart en reflex av basen. Det blir ren speglingsteori. Marx citerades: det är inte människans medvetande som bestämmer hennes vara, det är varat som bestämmer medvetandet.
Weber, bilden till vänster, levde i slutet på 1800-talet, han dog 1919 och skrev, det bör tilläggas, mycket intressant om den karismatiska ledartypen. Och det före Hitlers inträde på den historiska scenen. Som om sociologen från Heidelberg ägt en profetisk förmåga.
En mer samtida borgerlig sociolog, amerikanen Talcott Parsons vid Harvard, sysslade också med överbyggnadsfrågor. (Någon kallade honom "borgerlighetens Marx" - med ett försök att resa ett alternativ till marxismen.) Normer och hur dessa håller ihop samhället. Vi marxister höll honom för att vara inget mer än en fal harmoniteoretiker, vi betraktade ju samhället i klasskampens konfliktperspektiv. Inte medverka med vår forskning till samhällets integration och medborgarnas anpassning! Ingen anpassningssociologi!
Dessutom var han ju normativ, fy, och det var inte vi, och teoretiserade om hur det borde vara. Vi marxister rev bort de ideologiska slöjorna från den kapitalistiska verkligheten. Han var en ideolog medan vi var objektiva, utifrån en proletär klasståndpunkt (vi hade läst in oss på fransmannen Louis Althusser som hävdade att endast marxismen var vetenskaplig). Enligt oss själva.
Sedermera kom jag att fascinerad, det är jag fortfarande och ännu mer i dag, skriva en bok om den tyske allkonstnären Joseph Beuys och hans idéer om kreativiteten och skaparkraften som självständiga drivkrafter - varje människa är en konstnär! Insikten: allt är inte spegelteori. Det finns något annat och mer bortom den marxistiska förklaringsmodellen. Den har sina begränsningar.
Och reflektionen löpte ohejdad vidare: Vad med religion, folkets opium sa visst någon, och tänkesätt? Människors föreställningar? I mina ögon, som fjällen fallit från, självständiga drivkrafter, inte enbart speglingar.
Ta islam, som växer även i vårt land. Med risk för, och nu sätter jag på mig Parsons glasögon, samhällets uppluckring och begreppets relativisering genom praktiserandet av alternativa normsystem. Uppkomsten av parallellsamhällen. Egentligen ett omöjligt begrepp. Det kan per definition bara finnas ett samhälle, om än med olika grupper och subkulturer. Om vi vill behålla samhällsbegreppet som något sammanhängande och konsoliderande.
Parsons var, i slips på den nedersta bilden, inne på rätt spår. Hos honom finns nycklar att hämta. Det fattar jag mer än någonsin när hoten nu tornar upp sig och varningstecknen blir allt tydligare. Hans fråga äger den största aktualitet: hur blir samhället möjligt? Det sker inte med automatik, samhället skapar inte sig självt utan ett medvetet politiskt handlande. Det krävs gemensamma normer som försvaras och inte tillåter avvikelser. Samhället kräver ett överjag. Annars vildmark och kaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar