Men inte kunde hon sjunga!

Under några år medverkade jag som krönikör i socionomernas facktidning som då hette SSR-tidningen. En av de mest uppmärksammade krönikorna handlade om Lill-Babs. Min teori var att Lill-Babs var så älskad för att hon var som alla andra. En vanlig tjej. Granntjejen. Frissan. 

Man behövde inte känna sig henne underlägsen, kunde rentav lugnt luta sig tillbaka, utan avund eller bländad av en ouppnåelig stjärna eller diva tänka: - Det där skulle väl jag också kunna göra! Varför en så tämligen banal teori framkallade läsarreaktioner har jag lite svårt att förstå i dag. 

Vanlighetsteorin, som jag själv förbryllas av om sanningen skall fram (varför idolisera den som i olika avseenden är nära en själv?), skulle kunna tillämpas på fler än Lill-Babs. En sådan som Lotta Engberg, vars allsångsprogram varje sommar från Liseberg - tack och lov inga fåniga VIP-hägn med falskt sjungande kändisar som i Allsång på Skansen! - jag aldrig missar. Naturlig och oförställd är hon, denna forna dansbandssångerska. 

Och jag sitter som klistrad vid rutan de ljuvliga julikvällarna, sjunger högt med i texterna som rullar överst i densamma. En gång vi seglar i hamn och alla andra oförglömliga evergreens. Grymtar över alla avbrytande reklaminslag. 

Apropå Liseberg fattar jag inte varför man tog bort Carl-Einar Häckner, denna sommarinstitution, liksom Lotta. Det var väl någon av dessa eländiga dussindirektörer som fick för sig något. Blind för en underhållare med scennärvaro som få. Jag hör hans återkommande, spefulla fråga till publiken: - Ser ni mig? När han hade samma, nota bene stora, publik som i en liten ask ...

Är man folkkär, detta intressanta kultursociologiska fenomen som jag inte kan låta bli att fortsätta undra inför, som Lill-Babs, engagerar sig människor i en, lever med och gör sig delaktiga. Den folkkära blir vars och ens egendom, bort privatliv och integritet. 

Mamma upphörde aldrig att spekulera i om Simon Brehm var far till Lill-Babs första barn. Spekulerade är ett för svagt ord. Hon var övertygad och visste bäst som alltid: - Man ser ju hur han där bakom ståfiolen tittar på henne. Som om han ville äta upp henne. 

Men kluven var och förblev hon inför Lill-Babs, mot bakgrund av den senares förhållande till karlar som kunde uppfattas som minst sagt vidlyftigt. Mamma, monogamin förkroppsligad och kärnfamiljens okuvliga försvarare, satte kokkaffet i vrångstrupen när Lasse Holmqvist gjorde ett av sina Här har du ditt liv-program i tv med flickan från Järvsö. 

Och hade bjudit in tio tidigare män, ett urval från betydligt fler, att paradera i studion som ett gäng förverkade tuppar eller tidigare byten. Lill-Babs såg inte alltför förtjust ut över tilltaget. Närmast generad. Från min mamma: - Har hon varit så så karltokig?! 
Värre än Bergströms pyschor på Bruket, ökända för att de sprang med karlar. Till råga på allt rökte dessa förtappade varelser. 

Ingen undgick Lill-Babs. Veckotidningarnas och skvallrets okrönta primadonna. "Virka Lill-Babs utedass - beskrivning här." Överallt förekom hon, i alla upptänkliga sammanhang. En del av den svenska folksjälen. Frestande skriva : en projektionsskärm. En skapelse. Någon som folket behövde. 

Hade inte Lill-Babs funnit, hade man uppfunnit henne. Nä, det är att dra det för långt. Besinna sig, Skriftställaren!

Akademiledamoten Lars Forssell skrev en show enkom för henne. Han gillade ju att hålla på så där, göra det oväntade och överraskande. Skriva om bröst som häckar som svalor, hylla Lenin i Oktoberdikter. Kvalitetsupphöja Lill-Babs. Leka kulturelitens enfant terrible, salongernas buspojke. 

Väl medveten om var gränsen går för vad som kan tillåtas av samma elit. Och den ville han fortsätta att tillhöra. 

Men inte kunde hon sjunga!