Aldrig glömmer vi Rudi!

Femtio år har denna småkalla men soliga förvårsmorgon gått sedan attentatet mot Rudi Dutschke. Femtio år, det är inte klokt, vart tar tiden och våra liv vägen! Och femtio år sedan det mytomspunna 68. Berliner Zeitung har bjudit på stort uppslagna artiklar med anledning av detta. I svenska medier mest pliktskyldig rapportering. Men så var väl också 68 i Sverige en vindpust jämfört med stormen i Berlin och Paris. Böcker har kommit på svenska om 68, jag har inte läst dem, det har räckt med att läsa om dem.

För mig var 68 helt avgörande. Jag kom till universitetet det året, en osnuten bruksgrabb som sysslat med rockmusik och knappt öppnat en bok. Minns de heta diskussionerna. Stimulerande. Inspirerande. De som förtalar den tiden - fuck you!

11 april 1968 tidigt om morgonen cyklar Rudi till ett apotek på Kudamm i Berlin för att inhandla medicin till ett sjukt barn. Josef Bachmann, en man som gått vilse i den hetsande Springerpressens antikommunistiska propaganda, uppviglats av densamma, skjuter honom med tre kulor i huvudet. I fängelset trädde denne Bachmann en plastpåse över sitt huvud och tog sitt liv. Han orkade inte bära på skulden längre. Kanske hade han även insett hur förd bakom ljuset han blivit. 

Rudi överlever skotten men med svåra, bestående komplikationer som till slut sätter punkt för hans alltför korta liv. Han avlider i badkaret i Aarhus på julaftonen 1979, hans änka har skrivit hjärtknipande om hur hon julstökar, plötsligt inte hör något inifrån badrummet och anar oråd, då är Rudi död. Troligen efter ett epileptiskt anfall.

I Danmark hade han och familjen äntligen fått en fristad, efter att ha försökt få det i flera länder. Minns jag inte fel så var det den knappast marxistiskt anfäktade, om man säger så, teologen Johannes Sløk som talade sig varm för Rudi och hans familj. En av mina danska vänner, Erik, minns Rudi från Aarhus universitet, och att den senare inte gjorde något större väsen av sig.

Varje år besöker jag Rudis grav i Dahlem i Berlin, han vilar nära det Freie Universität där han var en av de ledande, den främste borde jag skriva, inom studentrörelsen. (Hans bäste vän från den tiden, Bernd Rabehl, har sökt sig mot de radikalkonservativa. Och har i intervjuer sagt att alla 68:or borde göra det.) Jag står en stund med kepsen i handen, begrundar, viskar några ord till Rudi. 

Inte långt från Rudi ligger en av medverkande i 20 juli-attentatet mot Hitler. Avrättades tillsammans med andra inblandade i Plötzensee. Den dramatiska, blodsbestänkta, tyska historien är aldrig långt borta.

Rudi har fått en gata uppkallad efter sig på campus, när jag som jag brukar sitter i mensan och skriver ser jag skylten med hans namn strax utanför fönstret. Även en gata som passerar Springerhuset. Symboliskt nog, i det senare fallet. Man kunde tro att Rudi, liksom gatan, förstelnats och tillhör det förflutna. Icke! Rudi  lever. 

Jag minns plötsligt en gång när en kvinna spontant började prata med mig och Eva när vi besökte Rudis grav. Hon hade en gång hört honom föreläsa. Utan manus. Och länge. Han bars av sina egna ord. Det lyste i hennes ögon när hon berättade det. 

Rudi besökte faktiskt en gång Uppsala och studentföreningen Verdandi. En som var med den gången minns honom som blyg - och kippskodd. Tyvärr missade jag honom.