Stämmer det att Marlene Dietrich häckade flera år i sin våning i Ljusets stad, Paris, utan att en endaste gång lämna den? Stjärnan likt en vingstukad fågel i sin gyllene bur. Däremot vet jag att protester hördes när hennes stoft skulle tagas till Schöneberg i Berlin och den sista vilan i tysk jord. Hon ansågs ha deserterat, svikit sitt fosterland under andra världskriget, sålt sig till fienden. Sådant glömmer man inte.
Jag tror också det stämmer att änkorna till de avrättade inblandade i 20 juli-attentatet mot Hitler hade problem med att få ut efterlevande-pension. (På bilden det rum i Plötzensee där dömda hängdes i köttkrokar. Dock stämmer det inte som påståtts att pianotrådar användes och att det hela filmades så att Hitler skulle kunna avnjuta det.) Attentatsmännen jämställdes de också med desertörer. Skamligt, när de borde hyllats som hjältar. Men patriotismen sitter djupt i den tyska folksjälen. Deutschland, Deutschland über alles.
Och många nazister övervintrade, förbittrade på förrädarna.
Jag dröjer på mitt kära gamla slitna Tegel, i fjärran fransmännens kvarlämnade logementen från när de deltog i ockupationen av Berlin, och väntar på avgång mot de djupa skogarna och det nedbrytande mörkret. Det stora vemodet rullar in så fort man klivit ut på plattan på Arlanda. Air Berlin gick i konkan, så nu blir det Easyjet hem.
Saknaden efter Air Berlin med sina chokladhjärtan i röd stanniol är stor. Jag brukade alltid plocka på mig en handfull.
Och frågan är om jag framöver kommer att få landa på och ta av från Tegel. Den nya storflygplatsen österut, Lufthafen Berlin Brandenburg Willy Brandt, skulle ha öppnat för flera år sedan. Men icke, sa Nicke. Niemals, sagte alte Klaus.
Ett miljardprojekt, ett skrytprojekt i kolossalformat, värre än det imponerande glaspalatset Hauptbahnhof, det sistnämnda ett mästerverk vad beträffar ingenjörskonst. Men ständigt kommer något i vägen. Och öppnandet skjuts på den ovissa framtiden. Jag har inte hört någon övertygande förklaring. Saknas en kraftfull, auktoritativ projektledning? Är det inte svårare än så - i det hierarkiska organisationstyskland?
En gång i tiden höll jag i kurser i projektledning. Vi läste Kerstin Sahlin-Anderssons bok om stora projekt och vad som utmärker dessa. Kanske kunde teorin prövas på den flygplats som aldrig (?) öppnar.
Vad jag minns från boken är att den sega myten om den rationella projektledningen krossas. Jag använde den därför gärna för att problematisera de förhandsinställningar kursdeltagarna vanligtvis hyste om att projektledning och rationell projektstyrning är samma sak.
Jag hade ingenjörer och tekniker på mina kurser, även projektledare från högteknologiska företag. Ibland förstod jag att dessa fyrkantiga tyckte kursledaren var flummig. De förväntade sig att han rakt upp och ner skulle lära dem hur man gör och inget annat. Med Gantt-scheman och andra verktyg hämtade från projektstyrningsmanualerna.
En aldrig öppnad flygplats är också en flygplats, skulle Ulf Lundell säga. Jag undrar om jag någon gång får veta sanningen om detta stora projekt där ute i öst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar