Det är svårt att leva i Sverige. Leva med hyckleriet. Den utbredda fegheten. Tigandet. Krypandet. Människor utan ryggrad. På och utanför arbetsplatser.
Ett strålande undantag utgjorde den frimodiga Sanna Wikström (bilden) och för det tvingades hon betala ett högt pris. Tidigare kulturjournalist och skyddsombud på Gefle Dagblad och under mycket tragiska omständigheter avled hon i december förra året. (Det känns overkligt att hon är borta.)
Jag läser att hon skall få sig ett stipendium förärat. I syfte, som det heter, att förbättra arbetsmiljön inom MittMedia. Det är journalistfacket som står bakom inrättandet av stipendiet. (https://www.arbetarbladet.se/gavleborg/gavle/journalistfacket-instiftar-stipendium-till-minne-av-sanna-wikstrom-ska-forbattra-arbetsmiljon-1)
Det är ingen tilltalande tanke. Men jag vet ju samtidigt hur tandlöst facket är. Arbetsköparens förlängda arm. Maktlöst. Instängt i lagar och paragrafer. Ointresserade medlemmar.
Varför var det ingen som öppet stödde Sanna och när hon beskylld för illojalitet - herregud, det fanns ju ingen mer plikttrogen och lojal! - måste lämna tidningen?! Elakt tänker jag: vem skall man dela ut stipendiet till, det finns ju ingen som vågar stå för någonting.
Och så har vi fallet med teaterchefen Benny Fredriksson i Stockholm som tog sitt liv. Medan han fortfarande var chef teg och kröp medarbetarna, fann sig i allting. Hans management by fear. Först när det är ofarligt att agera, då agerar man. När man kan gömma sig bakom andra och inte behöver stå för någonting på egen hand. Mobbfasoner. Som med Metoo.
Hyckleriet, nu när Fredriksson är död. Vämjeligt. Hur förmår människor se sig själva i spegeln?
Åsa Lindeborg, kulturchef på Aftonbladet, svajar i stilen, hon som annars är rak och stringent, när hon efter Fredrikssons självmord skall förhålla sig till att hon var en av dem som hårdast granskade honom och hans fögderi. Hon tycker å ena sidan att hon gjorde rätt, han var en makthavare som förtjänade kritisk granskning.
Å andra sidan lyser det igenom att hon plågas av skuld, det sitter en tagg i själen. Bär hon delvis ansvar för Fredrikssons självmord? (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/ddb3nw/benny-fredrikssons-bortgang-manar-till-sjalvrannsakan)
Jag vill inte hålla på och tjata om mig själv. Men den tystnadens kultur, som tillståndet benämnes och som riskerar att normaliseras för att tala med Foucault, fanns även på Högskolan i Gävle. Fega, tigande medarbetare. Ingen sa ett ord när jag mot min vilja stämplade ut. Rädda om sitt eget skinn. Jo, det sades saker till mig, när det var ofarligt att säga dem. När ingen chef hörde.
Tillåt mig en utvikning: Om jag vore chef, och därvidlag inte en socialt medvetslös eller lomhörd sådan, skulle jag ha svårt med att misstänka att det tisslades och tasslades bakom min rygg. Men det är jag, det.
Ett år efter att jag ofrivilligt pensionerades, hör tidigare kolleger fortfarande av sig. Det de har att berätta inifrån verksamheten är direkt stötande, senast handlade det om ett mycket frikostigt lönepåslag för en akademiskt klen kollega, ett helt omotiverat och provocerande påslag. Det luktar mygel, för att inte säga korruption.
Är det detta som skattemedel skall gå till? Högskolan klarar sig så länge som den undgår offentlighetens strålkastare. Och att regionens invånare, uppdragsgivarna, hålls okunniga om vad som pågår. Det tycks mig dock samtidigt som att de flesta struntar i denna högskola. Fast de betalar den.
Varför vänder sig tidigare kolleger till mig, varför handlar de inte själva? Kan man stillsamt undra. Svaret är väl helt enkelt att de befarar bestraffning om de tar bladet från munnen. Den personliga lönesättningen är ett effektivt disciplineringsinstrument. Och akademiker är heller inte kända för att vara något modigt skrå.
Jag känner plötsligt stor lättnad över att vara anställningsfri. Men till alla tigande och krypande undersåtar måste jag bara få utbrista: Stackars, fega satar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar