GOD DAG, FARBROR!

Med dånande röster som nästan kunde ha väckt liv i en död och fick de vinterfrostiga fönsterrutorna i bondgården att skallra och snön falla av granarna utanför köksfönstret:

- GOD DAG, FARBROR! VI HAR KOMMIT FÖR ATT KÖPA MARK.

Bonden ryggade förskräckt tillbaka. Undrade vad det var för stollar han släppt in i sitt annars rogivande hus. Hans hörsel var ju utmärkt. Så varför skrek besökarna som om de inte var riktigt kloka?

Skid- och Friluftsfrämjandet i Sandviken planerade att starta en alpin, ja så hette det i och för sig inte på den tiden, anläggning i Kungsberget. Snarare sa man väl slalombacke. Och det blev en sådan med en mycket enkel lift, plus en värmestuga där man kunde grilla korv över brasa och köpa små russinpaket. Ljusår till dagens påkostade Kungsberget som lockar utförsåkare ända från Fjollträsk.

En delegation på fyra gubbar skickades i väg för att anskaffa mark till anläggningen. Min far som sedermera blev stugfogde ingick i den. Och så the man of practical jokes, Sixten. Denne skälm. Hur i hela friden kunde de ta med honom? Vems ogenomtänkta idé?

I bilen upp till Kungsberget, när det diskuterades hur det skulle argumenteras, "informerade" han som den vänliga själ han var de övriga i sällskapet:

- Bonden är så gott som stendöv. Så ta i ordentligt, grabbar, så att ni når fram till honom.

Sixten bodde granne med oss på Smedsgatan i Sandviken. Full av hyss. Var fick han alltifrån? Han var oförbätterlig. 

En gång skulle jag ställa in min DBS i cykelrummet. Jag upptäckte plötsligt Sixten som gömde sig därinne i halvmörkret. Han hade tipsat tanterna i huset om att Konsum reade lingonsylt, rena fyndet. Men man måste ta med sig egna kärl.

De idoga husmödrarna rengjorde allt vad de hade av tillgängliga glasburkar och begav sig på snabba fötter till Konsum, det skramlade om deras väskor. När de förstod att Sixten skojat - nåja - med dem blev de mäkta förgrymmade. Min mor var nästan på väg upp för att hämta mattpiskaren.

Det var skälet till att Sixten höll sig undan. Rädd om sitt skinn. 

- Hysch ... Säg ingenting. Det måste få lugna ned sig. Kan du försiktigt kika ut och se om kusten är klar?

Av Sixten lärde jag mig att vuxenlivet kunde rymma dylika tilltag. Man kunde vara sådan. 

Anekdoterna ovan är båda sanna. Jag svär dyrt och heligt på Sixtens grav. Men däremot bildades aldrig något SGS, Sixten Grundels Sällskap, till hans minne och som för att hedra honom förband sig att verka i hans anda med ett ständigt fyrverkeri av practical jokes. Som jag har påstått i en av mina böcker.

Dessvärre.

Kanske måste jag ned i cykelrummet tills det lugnat ned sig?