Lek och frihet - skydda barnet inom dig

Den engelske objektrelationsterapeuten, den i mina ögon synnerligen kloke och humanistiske Donald W. Winnicott var jag förtrogen med och fascinerad av redan innan jag skrev Själens revolt: Människan i organisationen (1988). Från början tidskriftspublicerade essäer med förbindelser dem emellan som sammanfördes mellan pärmar. Ett projekt som innebar en utvecklingsprocess för mig som organisationsteoretiker.

Jag befann mig  i en teoretiskt sökande och självkritisk fas, jag hade sysslat ganska många år med organisationsteori och känt mig alltmer otillfredsställd och tom, jag ville fördjupa mitt synsätt, tanken hade slagit mig att det borde vara möjligt att förena organisationsteori och psykoterapeutisk teori, ställa frågan utan att förenkla och reducera om vem är hon - människan i organisationen? 

Människosynen i den förhärskande organisationslitteraturen, som även användes i undervisningen, var torftig och banal. Mekanisk och med synen på medarbetaren som ett objekt. Därmed möjlig att styra och ställa med - manipulera. 

Jag hävdar att boken - som sedan länge är slutsåld men jag lyckades inte övertyga förlaget om att trycka en ny upplaga - står sig än i dag, därför påminner jag om den, jag skulle inte ändra på mycket, om än något, i den om jag gavs den möjlighet jag önskar att jag fick. Jo, jag skulle skriva mindre akademiskt, göra dess språkdräkt mer levande. Eftersom den angår inte bara akademiker. 

Dess huvudproblematik - spänningen mellan organisationen och individen -  är klassisk så länge de företeelser finns som vi benämner organisationer. Och till dem kopplade anställningar (jag är medveten om att andelen fasta anställningar sjunker och ersätts alltmer med tidsbegränsade sådana - lösa förbindelser) samt förväntan på ett okritiskt engagemang - commitment - och en självförglömmande insats från den enskildes sida. 

Temat för essäerna var individens frigörelse och hur individen kan frigöra sig gentemot yttre krafter, i det här fallet organisatoriska sådana, utan att det sker en öppen revolt. Motstånd kan finnas där det till synes inte verkar göra det, ett inre motstånd. Det jag i titeln kallade själens revolt. (Och som förlagsredaktören inte var så förtjust i, hon ville ha Människan i organisationen som huvudtitel, men jag stod på mig.)

Temat laddades med ett explicit anti-organisatoriskt och anti-institutionellt perspektiv, inspirerat av författare som William H. Whyte och hans The Organization Man (1956). I protest mot den inomorganisatoriska logik som befrämjar underordning. Fokus låg på det inomorganisatoriska, inte på organisationen som redskap eller dess koppling till en extern miljö.

Hos Winnicott (bilden nedan) och hans Lek och verklighet (1981) fann jag lekbegreppet och överförde det till organisationsdiskursen. Egentligen fångar hans teori hur barnet med leken mutar in ett befriat område, en frizon, som möjliggör distans gentemot modern och hennes allmakt. Lekens rörelser är befrielsens koreografi. 

Kanske var det våghalsigt att låna in begreppet till organisationsteorin, den gången en mycket torr och steril domän med sina boxar och strukturer - det luktade inte människa fast det handlade om mänskliga skapelser och rum. Jag sökte begrepp för att teoretiskt värja och försvara individen, ansatsen reste ett teoretiskt och existentiellt ställningstagande för den enskilde individen och dennes subjektivitet.

Ett annat centralt begrepp som användes i boken är begreppet ångest, hämtat från den amerikanske terapeuten Rollo May och hans bok Ångest: En utmaning (1980), med en syn på ångesten som att den vittnar för oss om ett svårkonkretiserat hot eller en diffus fara, ångesten som något vi därför bör försöka våga lyssna till, den är insiktsskapande om än plågsam att uthärda. 

När Rollo May på omvägar fick höra talas om att jag använt hans begrepp på det sätt jag gjort, uttryckte han tveksamhet inför tilltaget. Som om det blev diskursivt fel att ta in ångestbegreppet i organisationsteorin. Som om vi inte kunde känna ångest i organisatoriska situationer! Höll jag polemiskt på att skriva. 

Den genomgående tes jag drev var att alla mer eller mindre subtila försök att smälta samman individen och organisationen, "köpa" individens själ och kräva dennes hundraprocentiga lojalitet, stöter på motstånd från samma individ. (Begreppet företagskultur med sin disciplinerande, inlåsande ambition hade alltmer börjat komma i svang.) Detta motstånd kan vara helt spontant, ske utan föregående reflektion. Det bara sker. Individen låter sig aldrig helt uppslukas.

Kanske förmår individen först efteråt rekonstruera varför denne handlade som densamme gjorde. Den omedvetet styrda spontaniteten är såtillvida en källa till oväntad rikedom. 

I den spontana revolten bor människans frihetsmöjlighet. En spontan revolt som kan överraska individen själv, förvåna men glädja denne. Man skulle kunna säga att vi är friare än vad vi själva normalt förstår. Vi besitter en frihetens okuvliga potential som dock alltför sällan realiseras.

Att i det perspektivet behålla barnet inom sig är frihetsförsvarande. Så den som eventuellt kritiserar ens barnslighet, ens leklusta, attackerar ens frihet. 

Rollo May