Inga intellektuella efter islam

I Er ist wieder da (2015) som föreställer sig vad som skulle hända om Hitler återkom till Tyskland av i dag - både bästsäljande bok (Timur Vermes) och film - sammanförs Hitler med nynazister men tar snabbt avstånd från dem. Han vill inte ha något med dem att göra. Vilsna barbarer utan genomtänkt ideologisk världsåskådning. Skränfockar. Råskinn. Han genomskådar dem - med hånfull röst. De tillhör inte samma planhalva som han. Politiskt ofarliga. 

I efterkrigstyskland har nynazisterna aldrig vunnit mer än marginell framgång. Alternativ för Tyskland, AfD, har kritiken mot invandringspolitiken som sin huvudfråga. De vinner mark, eftersom kritiken har folklig förankring, men kan inte nazistämplas. Och mark vinner de på den stora koalitionens uppgörelse ovanför huvudet på väljarna. Den parlamentariska demokratins företrädare visar ännu en gång ohöljt sitt makthungriga anlete. Makten framförallt. Om så till priset av ett växande politikerförakt.

Det nazistiska projektet under mannen från Österrike saknar motstycke och kommer inte att upprepas igen. Därmed har jag inte sagt att det var unikt såtillvida att det skall behandlas som ett undantag, eller att Tyskland tillfälligt avvek från förnuftets och humanitetens breda väg. Såsom det debatterades under den så kallade historiestriden i Tyskland när vågorna gick heta och höga. 

Kan man skriva poesi efter Auschwitz, frågade sig Theodor Adorno, själv flykting undan nazisterna. Många har funnit frågan konstig eller inte förstått den - kanske inte velat förstå den. Och det har ju faktiskt skrivits poesi efter Auschwitz. Men det suddar inte bort frågan. Poesin som mänskligt uttrycksmedel, vad med den efter slutstationen Auschwitz? Sökandet efter autenticitet? Skriva och söka som om Auschwitz aldrig ägt rum? Inte förneka, men tänka som om. 

För en centraleuropeisk intellektuell som Skriftställaren vill vara är frågan om nazismen och Tredje Riket omöjlig att undvika eller låta bli att förhålla sig till. Det är en fråga att leva med och dra konsekvenserna av. Det handlar om självförståelsen som intellektuell. Frestande travestera Adorno: kan man vara en intellektuell efter Auschwitz? Det blir en individuell rannsakan - om man tar intellektualiteten på allvar.

I Tredje Riket skrålade man: En riktig tysk är ingen intellektuell! Punkten sattes med blod för en stolt tysk tradition, andens tradition. (Bruno Bettelheims skildring av hur han försöker nå fram till lägervakterna, men det blir fel hur han än gör och hur han är försöker anpassa sig, demonstrerar med signifikans hur makten flyttats från anden till knytnäven.) 

För två år sedan observerade jag den nu framlidne Imre Kertész inne på Kempiniskis i Västberlin. Han bodde inte långt därifrån, på Meinekestraße. ("Ekstrand går i Kertész´ fotspår i Berlin", GD 31 mars 2016) Jag ångrar så att jag inte vågade ta kontakt med honom och höra hur han hanterade Adornos fråga, han som skrev den bästa boken om lägret efter att ha suttit fånge där. (Mannen utan öde, 1975) 

Jag kände till den illusionslöshet som han gav uttryck för i Den sista tillflykten (2015), en becksvart illusionslöshet fullt i klass med Michel Houllebecqs (Underkastelse, 2015). För Europa - ingen framtid. Ingen annan har som dessa två skrivit om vart vi är på väg. Kertész som tvingades uppleva antisemitism och nazism, den förra en gång till i Ungern långt efter kriget, insåg islamismens hot mot Europa. Men genom att han avled 2016, hann han undan. 


I Tyskland talade man efter kapitulationen 1945 om timmen noll, som om historien gick att nollställa och det var bara att börja om på nytt. I DDR:s nationalhymn, skriven av den djupt missbrukande och tidigt döde ministern Johannes R. Becher, sjöngs det om en uppståndelse ur ruinerna, likt en fågel Fenix. Fräls oss från det som var och skingra vår förtvivlan. Låt oss skaka av oss. Lämna de förbrända liken bakom oss. 

Det var något som dog och det handlar just om de intellektuella i och med Tredje Riket. Och som började dö i och med nazisternas frammarsch i dåtidens Tyskland. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Spelade de intellektuella som kritiska, reflekterande röster någonsin någon viktig samhällelig roll är den borta. I avgörandets timma segrar våldet och antiintellektualismen. 

Det hörs röster, inklippta dokumentära sådana, i filmen Er ist wieder da som uttrycker ett behov av en Hitler som kan ställa saker och ting tillrätta. Och få Tyskland på rätt kurs igen. Det tror man inte Merkel om. (I Tyskland förekommer vansinniga konspirationsteorier om att Merkel är DDR:s nu sent utlösta hämnd på väst, det skulle förklara massinvandringen och samhällsupplösningen.) Men den högerpopulism som många icke minst i Sverige skräms av kommer aldrig att kunna återupprepa nazismens projekt. Er ist nie wieder da!

Hitler kommer inte tillbaka. Nazismen kommer inte tillbaka. Har vi skäl att känna verklig fruktan för något är det islam. Där finns en totaliserande världsåskådning och inte en fokusering på enskilda politiska frågor. Det finns ambition och vilja. Och - inget utrymme för självständiga, kritiska intellektuella. Inga intellektuella såsom Skriftställaren efter islam. Houllebecqs framtidsdystopi om ett framtida islamiserat Frankrike ger en föraning om vad som väntar, borde vara en väckarklocka. 

Vi vandrar mot mörker och natt i Europa. 

Bilder: överst den forna Führerbunkern i Berlin, underst läger under uppförande i Kreuzberg (fotograferat av Skriftställaren förliden månad).