Att ställa in och att skjuta upp

P O Enquist skrev en bok med titeln Berättelser från de inställda upprorens tid. Välfunnen men dyster titel. Jag minns inte vilken tid han syftade på som utmärktes av inställda uppror. Om det var efterdyningarna efter 68. 

I boken förekommer Josef Bachmann, etiketterad högerextremist, som sköt studentledaren Rudi Dutschke, denne som sedermera avled i sviterna av beskjutningen. I fängelset tog Bachmann sitt liv med hjälp av en plastpåse som han trädde över huvudet. 

Han ansågs indoktrinerad av den reaktionära Springerpressen och hade inte förstått vad han gjort. Han borde ställt in mordförsöket på Dutschke, men han förstod inte bättre. I en mening var han ett offer.

Alla brev som nådde honom i fängelset från vänstermänniskor och som handlade om hur lurad han blivit, framkallade eller skyndade på självmordet. 

Jag är osäker på hur inställda skall uppfattas i detta fall. Om det är fråga om ett aktivt inställande, om POE syftar på uppror som borde ha blivit av men av olka anledningar kom av sig. Eller om de ställdes in för att man insåg att det var utsiktslöst. I så fall infinner sig genast nästa fråga: när är det utsiktslöst? Kan man veta det på förhand, bör man göra det?

Den kubanska revolutionen kunde förmodligen ha dömts ut som utsiktslös. En handfull män och inte fler som steg i land på Kubas kust. Men revolution gjorde man. 

Man måste välja sina strider, som det avväpnande brukar heta. Oftast en uppmaning till att inte göra någonting utan sitta still i båten.

Inställandet som en passiv handling, något som "bara" sker eller något som man bara låter ske, tycks mig förgörande. Framförallt när vi underlåter att göra något av våra liv, det vill säga det vi skulle ha velat göra, vi ställer in det existentiella projekt som kunde blivit storslaget.

Åh. vad jag ångrar allt det jag inte gjorde, skulle man kunna få höra från dödsbäddar.

Inom organisationsteorin talar man om non-decision making, jag tror att det är ett statsvetenskapligt begrepp från början. Konsten att inte fatta beslut. Ett ökänt fenomen.

Men det behöver inte vara något dåligt. När jag var facklig representant och förhandlade för medlemmar som skulle sägas upp, lade jag ned stor möda på att uppskjuta uppsägandet. På olika mer eller mindre fingerfärdiga sätt. Jag fördröjde och förhalade. Jag visste att jag inte skulle kunna förhindra uppsägandet, men jag kunde sätta käppar i hjulet. 

Och därmed förlänga anställningstiden, det tjänade medlemmen på. Jag vågar påstå att jag var framgångsrik.

Själv kan jag när jag blickar tillbaka på mitt liv lida av alla inställda samtal, då i främsta hand med närstående. Samtal som jag hade velat genomföra, det gör ont att tänka på det, hur tillfället är förbi, varför grep jag det inte? Känslan som infinner sig när man inser att det kommer aldrig att bli något samtal framkallar förtvivlan och ånger. 

Så som jag kände det när min syster gick bort. Vi skapade aldrig det samtal vi borde och kunde ha skapat. Och sedan blev det för sent. 

Nu vilar hon på de inställda samtalens tysta plats - kyrkogården.