Men söver du nu igen, Klacke?!

Uppfordrande och smått förargat med röstvolymen uppskruvad:

- Men söver du nu igen, Klacke?! 

Chris kunde dyka upp oanmäld, snabbare än blixten, i studentkorridoren på Djäknegatan i Uppsala. Pojkvännens studieflit, snarare brist på dylik, skulle kontrolleras. Gällde att slå till utan förvarning och ta syndaren in spe på bar gärning.

Det visste Klacke och hade tänkt ut en motstrategi. Chris läste psykologi. Klacke juridik. Han trodde sig ha överlistat den nitiska kontrollanten när han gömde en deckare inuti lagboken. Kanske hade han rivit ut sidor ur den tjocka sistnämnda för att möjliggöra tilltaget. Jag vet inte. I så fall ett lömigt grepp men imponerande, på min ära. 

Han hade olyckligtvis för vana att somna när han låg på sängen och läste sina älskade deckare. Och varje gång dök Chris upp, kaninen ur trollkarlens hatt. (Förlåt den dåliga bilden!) Verkade det som. Det var som om hon kände på sig att boyfrienden sov - nu igen. 

Det var lite av tjuren Ferdinand över den godmodige Klacke. Ett saktmodigt och avslappnat förhållande till tillvaron i lärdomens stad. Bäst trivdes han där utsträckt på sängen med bok och stundande tupplur. Det fanns inget ont i honom. Han var ett enda stort gemyt. Snäll och aldrig på dåligt humör. Rena sola i Karlsta´. 

Vi andra i korridoren tystnade förväntansfullt när underhållningen började. Hörde när den energiska och intensiva - vilket par, men jag kan slå mig i backen på att det finns en samlevnadsteori om detta, kanske ett mor-son-förhållande - kom infarande med snabba steg på sina högklackade. Vi väntade på att få höra hennes öppningsreplik, alltid densamma. 

Och sedan: - Nu ska vi knalla till Migo och handla, Klacke. Men skall du ha den där stygge jackan på dig?! Och stygg i håret är du mä. Klackes hår stod ostyrigt åt alla håll. Till det ett vildvuxet skägg. 

Den värmländska dialekten - Klacke uttalades i det närmaste Klåcke av Chris - tillfogade det hela en extra spets. Chris var målmedveten cch hypereffektiv, där hoppade inga halta löss. Det sista jag hörde om henne var att hon kunde titulera sig chefspsykolog. 

Klacke var hennes motsats, hennes långsamma hälft, en stor och sävlig drul. Men förmodligen såg hon till så att han tog sig igenom sina juridikstudier. 

Jag kunde känna mig en smula avundsjuk på Klacke och hur han hade det i sin relation som inte direkt myndigförklarade honom. En blöt sista april när nivåerna sjunkit betänkligt i rödvinsflaskorna framförde jag det också till honom. Chris tog hand om honom. Jag hade ju ingen som gjorde så med mig, inte på det sättet: - Du är ompysslad, bäste Klacke. 

Klacke bara skrattade åt mig: - Så gött är det inte. Han kände sig nog överbeskyddad. Visste inte om Chris genomskådat hans trick med lagboka. 

Jag vet inte var de blev av, paret från Värmland. De var ett par år äldre än Skriftställaren. Jag har inte vågat söka på deras namn på Google. Häromdagen gjorde jag det på en annan person från samma studentkorridor. Hamnade i en dödsannons.