Fuck arbetslinjen, Löfvén!

Stefan Löfvéns leende nuna på en valaffisch:

I mitt Sverige skall alla som kan jobba!

I den osynliga undertexten från mannen som lovade att i hans Europa bygger man inga murar: - Men det gäller förstås inte mig. Jag är yrkespolitiker med garanterad försörjning livet ut. 

Valaffischens stränga påbud är ingenting annat än skattefinansierat trams och hyckleri. Liksom uppmaningen: Gör din plikt - kräv din rätt!

Många av oss gör förvisso sin plikt och mer därtill. Står ut med ostimulerande, dåligt betalda jobb bara för att göra rätt för oss. Villkoren på svensk arbetsmarknad blir bara allt sämre och allt otryggare, som tidningen Proletären dokumenterar i en pågående, angelägen artikelserie.  

Det har svensken i blodet, att man sköter sig och gör rätt för sig. Man skall inte ligga samhället till last, som min socialdemokratiska mor alltid predikade. I bruksamhället var det sociala trycket hårt på den enskilde. Att vara något annat än flitig var inte tillåtet. Man fick inte hålla sig undan, inte göra sin plikt som det heter i påbudet ovan. Min svåger, anställd på Sandvik, var sjukskriven på grund av influensa en endast dag i sitt yrkesverksamma liv. 

Men det svensken har nedärvt i blodet, det har inte nytillkomna. De kräver och får sin rätt, utan att göra sin plikt. De har vänt på det.

Varje dag noterar jag, det måste ju även alla de göra som cyklar eller promenerar till sina arbetsplatser, sysslolösa i Gävle. Jag är naturligtvis medveten om att det för vissa grupper råder inträdessvårigheter vad avser arbetsmarknaden. Kanske arbetstillstånd saknas. Språksvårigheter föreligger.

Men den politik som i godhetens, eller vad som nu styr, namn skyddar sysslolöshet och passivitet,  innebär särbehandling, infantilisering och omyndigförklarande.

Rimligt vore att bidrag kräver bidrag. Arbetsuppgifter finns det gott om i Gävle kommun. Och varför inte ställa krav? Vem tjänar på att det inte görs? 

Det påstås, och det med fog, att Sverige är ett av de minst rasistiska och främlingsfientliga länderna i världen. Och rädda är vi att stämplas som rasister eller xenofober. Vi håller tand för tunga, när vi borde ta bladet från munnen. Enär vi som medborgare är skyldiga att göra det i en demokrati. 

Att fullt arbetsdugliga, oavsett hudfärg och religion, låter sig försörjas av det allmänna, lever på andras arbete, är en provokation mot dem som sliter och sköter sig.


Bilden blir inte bättre, när det gäller de nyanlända, att de har importerat egna regler, bortom värdlandets lagar, dess kultur och sedvänjor. I de parallella samhällen som vuxit fram förekommer månggifte. Barnäktenskap. Hederskulturer. 

Kyrkorum uppförs där kvinnor anvisas en egen ingång, bara för att de är kvinnor. I Gävle bara några hundra meter från den kristna Staffans kyrka, där kvinnodiskriminering är förbjuden.

Bryta segregationen, talar alla politiska partier högstämt om. Men segregeringen och desintegrationen sker med myndigheternas goda minne. I landet med en, enligt statsråden själva, feministisk regering. Ett politiskt parti som kallar sig Feministiskt Initiativ, men vägrar gå med på att det finns hederskulturer. Ett vänsterparti som  borde slåss för kvinnans och barnets rättigheter. Men har fastnat i identitetspolitik. Viktigast synas på Pridefestivaler. 

Min morfar, med decennier nere i Verket, skulle ha sagt: - Det är fullkomligt åt skogen det som sker! Men vi urinnevånare säger inget. Vi sväljer. Tiger om det vi ser. Knyter näven i byxfickan. 

Gör din plikt. Jobba. Äh, fuck arbetslinjen, Löfvén!