Ingen minneslund för Skriftställaren!

"En dag skall jag ligga sex fot under marken." Jag hör Totta Näslunds karakteristiska röst och den vemodiga sång som ibland framförs vid begravningar. Totta gick bort 2005, fasligt vad fort tiden går! Blott sextio år gammal. Vilar med namn på sten. 

Jag har många gånger tänkt att jag skall ta mig dit. Göteborg besöker jag varje år. Och Totta vilar ju på Västra kyrkogården i staden. Där finns också Brandeby, Afzelius och Wadling. Ingen blev lastgammal. 

The champ, Ingemar Johansson, på samma kyrkogård icke att förglömma! Delar grav med föräldrarna. Pappa Jens och mamma Ebba. Vad den senare beträffar, blev "Mammas köttbullar" ett bestående uttryck efter att Ingo blivit tungviktsvärldsmästare och tillfrågats om favoriträtt.

Skall jag vila anonymt i minneslund, eller hur tänker jag själv om min sista, eviga vila? Det kunde ju vara bra för mina efterlevande att känna till min sista önskan. 

I Östberlin noterade jag en gång på en kyrkogård, Zentralfriedhof Friedrichsfelde där DDR-potentater som Walter Ulbricht och andra från realsocialismens förtryckardagar är begravda, rader med stenar utan namn på. Jag tänkte spontant krigskyrkogård, men det var ingen sådan. Alla stenar likadana till formen. Enkla och opretentiösa. Standardiserade.

Jag vill ha gravsten! Namn och årtal skall det vara. Det får gärna stå Skriftställare också. Postumt visitkort. En plats för efterlevande att stanna till vid. En grav som inbjuder till begrundan. Totta igen, från samma sång: "Kanske kommer du att sörja, kanske lägga ner en ros. Kanske till och med sakna mig, trots allt jag gjort."

Min syster, hennes man samt mina morföräldrar vilar i samma minneslund i Sandviken. Märkligt nog tycker jag mig förnimma min systers närvaro när jag försiktigt stiger in i lunden. (Bilden ovan) Jag kan inte med futtiga ord närmare förklara vad som sker, men närvaron är påtaglig. Tyst viskar jag hennes namn, lyssnar förgäves efter svar, klart och tydligt ser jag henne ljus och stark framför mig. 

Men inte många fler än jag som vet att hennes aska är placerad där. Ingen upplysande sten. Det är inte tillåtet. Massgravens diskurs skall gälla.

Min syster tvingades genomgå en mycket svår och plågsam sista tid på jorden. Nedbruten av kräfta. Men ingen dödsrädsla mot slutet. Jag frågade henne rakt på sak om detta när hon inte hade långt kvar: - Är du inte rädd för att dö? Hon svarade lugnt nej, rösten stadig och övertygande. Hennes läkare vittnade också om det efter hennes bortgång: - Hon var klar med livet. 

I DDR förekom tydligen ofta begravningar med inga närstående närvarande. En rakt igenom avsekulariserad akt. Något som måste göras. Inget mer. Pliktskyldigt. En utstämpling från livet. Snabbt ned med den döda i jorden. Puts väck, kamrat!

Jag har förstått att oskicket även spridit sig till Sverige. Som om det inte vore värt att ta ett värdigt avsked av de nära och kära som för gott lämnar oss. 

Jag hörde en begravningsentreprenör i tv grötmyndigt förklara: - Folk är så upptagna nuförtiden. 

Jag tog mig för pannan. Vad händer med mitt en gång så fromma land? Finns det inget som är heligt längre? Håller det på att avkristnas? 

Det behövs ju ceremonier. Ritualer. Musik. Det behöver talas. Minnas och vittnas. Gråtas tillsammans. 

Det känns som om det blåser en kall vind över detta land. Det håller på att förändras i en mycket dålig riktning. Och det blir aldrig mer detsamma. Jag känner stor sorg över detta. 

Kanske bevittnar vi en utdragen, pågående begravning. Av det land som var. Och som jag höll högt. 

Lästips: https://www.bokus.com/bok/9789197903585/doden-31-sortier/