Lilla Paris

Valkampanj pågår även i Vänersborg. På torget delar Sverigedemokraterna, partisympatisörer bär tröjor med SD på, ut material. Många invånare stannar till och diskuterar med SD-företrädarna, ingen hätsk atmosfär, SD blir alltmer rumsrena. Som Dansk Folkeparti. 

Mitt allra första besök i Lilla Paris. På väg till stan passeras avfarten till Trollhättan. Där var jag 1991 - tjugosju (!) år sedan - för att inviga en Beuysutställning. Enda platsen i Sverige som visade denna unika utställning som visade en annan sida av Beuys än den utåtagerande, sociale konstnären.

Jag träffade i samband med öppnandet för första gången konstnären Erling Öhrnell. Inte kunde jag veta då att vi skulle komma att göra fem böcker tillsammans. I ett gudabenådat samarbete. Men det blev ögonblicklig kontakt. En högre makt hade bestämt att det var dags för oss att mötas.

Vänersborg är Birger Sjöberg för mig och inget annat. (I viss mån det hyfsade bandylaget, den storstilade arenan skymtar när vi bilar på väg in mot centrum.) Här föddes han (barndomshuset på bilden ovan), här hyste han och sedan livet ut, han dog blott fyrtiofyra år gammal och begravdes i Helsingborg, olycklig kärlek till sin Karin som i visorna blev Frida. Hon sitter förevigad staty i Vänersborg.

Dessa visor samlade i Fridas bok som enligt mig skymmer ett spännande författarskap. Genom tolkningarna av dem. Närmare bestämt söndersjungna av lutterrorister, jag tror att det var Fred Åkerström som myntade uttrycket. 

Bland visorna den också ofta sjungna Längtan till Italien en samling som publicerades postumt. Och som jag först nynnar på utanför Sjöbergs barndomshus. Men kan sedan inte låta bli att klämma i ett par toner som ekar mellan husen denna lördagsförmiddag. 

Hasse Alfredson begick, och det hedrar honom, en äreräddning av Sjöberg i och med Kvartetten som sprängdes som han gjorde en tv-serie på. En stor roman.

Men som bäst var Sjöberg i Kriser och kransar. Den nyskapande modernisten Sjöberg, långt från lutterroristerna, idylliseringen och skönsången. 

Och så skrev han den underbara, romantiska Den första gång jag såg dig. Kanske en hyllning till den Karin han aldrig fick? Jag tar mig in på Youtube och hör Sven-Bertil Taube finkänsligt sjunga den med Ulf Björlings ackompanjemang i bakgrunden. (Körbergs version bör man undvika.)

Jag strosar runt i ett Vänersborg under dunkla skyar, stark föraning om höst i luften, jag huttrar i mina shorts. Jag tycker inte om det, bort mörker och höst! Tröstar mig med en kaffe och ett utsökt wienerbröd på Nordfeldts konditori.