Mot Oostende!

Ooestende sommaren 1936. Bortom semesterstaden vid havet den annalkande krigsstormen. Det kunde, under det växande hotet som inte låter sig förträngas, i bästa fall under kortare stunder vid samtal och krogbord, kännas som den allra sista sommaren. En punkt på väg att sättas. Avslutningens penna doppad i blod och fasor. 

Där i Oostende sammanstrålar Stefan Zweig med sin existentiellt tilltufsade, hårt drickande, skyddsling från det Galizien som inte längre finns: Joseph Roth. Ansluter sig gör även Ernst Toller, Arthur Koestler (fortfarande vänstersympatisör och önskar bege sig till Spanien för att stödja folkfronten) och andra i de skrivandes elitdivision. 

Exilen väntar, ofrivillighetens tärande uppehåll. Bakom dem som stämplats som samhällsfiender bokbål och koncentrationsläger. Det barbariska vrålet från de tjurnackade: "En riktig tysk är ingen intellektuell!"

En strandpromenad breder ut sig i Oostende, zonen mellan människornas ombonade hus och de oregerliga vågorna. Små restauranger med fönsterutsikt mot havet, det oändliga vattnet som en sjökapten jag kände sa. Knappast kunde för dessa författare i exil finnas en bättre plats på jorden än just Oostende - dessa sommardagar under blå himmel med lätta molntussar. 

En förlorad värld, en värld som gick i graven tillsammans med alla döda. Inte endast Galizien som inte längre finns. Det handlar inte om geografi, om gränsdragningar efter förhandlingar, om kartor som ritas om, godtycke och styrkedemonstrationer. Med kriget försvann den centraleuropeiska geisten som sedan aldrig mer kunde komma tillbaka. 

Adorno som tvingades välja landsflykten till det ytlighetens Mickey Mouse-USA han egentligen avskydde: Hur skriva poesi efter Auschwitz? Jag lägger till: Hur tänka Centraleuropa efter den mellankrigstid som i det kommande krigets iskalla skugga steg för steg utplånade detta - som realitet, hopp och dröm. 

Själv har jag många gånger sagt att om jag hade fått välja vilken tid jag skulle ha fötts och levt i, då hade jag valt just den tiden - mellan krigen. I Europa. I Tyskland. 

Kanske snarare tiden från 1917 och fram till 1933, då Thanatos utsända kom till makten i Tyskland. Jag, en rastlös på flykt från monotoni och upprepning, hade valt Weimarrepublikens tid. Hektisk. Stimulerande. Konstens tid. 

Stefan Zweig klev på båten och lämnade sitt älskade Europa för Brasilien där han tillsammans med sin Lotte begick självmord. Roths söndersupna kropp gav till slut upp, det egenartade författarskapet hade redan falnat. På bilden från Oostende kikar Zweig beskyddande, nästan ömsint, ned på Roth. Snart skall de skiljas åt, de som var som bröder.

Det Osteende som Volker Weidermann målar upp i den bok jag sträckläst måste jag bara  se med egna ögon. Med fantasins restaurerande hjälp, bör raskt tilläggas. Ooestende riskerar vara markant förändrat - inte samma Oostende. Weidermann berör detta i sitt efterord, efter att han själv sökt sig dit. Men min fantasi, dess fiktiva kraft och gestaltningsförmåga litar jag på, den förmår säkert återskapa det Oostende som emigranterna upplevde och som boken framkallar. Den bok som för min del mynnar ut i en uppmaning som inte låter sig viftas bort. 

Mot Ooestende så snart som möjligt! Vem hänger på?