Professorn som är en stor skam

En gång besöktes universitetet i Freiburg i södra Tyskland där Martin Heidegger var verksam. Efter kriget straffades han för sin begeistring, som dock efterhand bleknade och avtog, inför nazisternas antimodernistiska och civilisationskritiska projekt som han, antimodernisten och civilisationskritikern, uppfattade det. Kanske skall man skriva: som han ville uppfatta det. Han projicerade sitt ideal på Hitler och hans anhang, i den dödsbringande rörelsen såg han det som inte fanns.

Äktenskapet mellan de handlingsberusade, instinktiva nazisterna och den världsfrämmande teoretikern Heidegger blev inte långvarigt, de förra hade ingen användning för den kryptiske filosofen med sina originella men svårforcerade neologismer.

Enligt obekräftade rykten, jag minns inte var jag hämtade upp det, tvingades han efter kriget som ett förnedrande straff in i snösvängen i Freiburg, jag har dock mycket svårt att se honom framför mig i den bortskyfflande rollen. Hur det än var med det, hans Sein und Zeit är ett av 1900-talets märkligaste filosofiska verk. 

När vi besökte universitetet i Freiburg noterade vi på väggen den stolta devisen: Sanningen skall göra eder fria. Jag frågade om Heidegger inne på universitetsbiblioteket, men mitt intresse för honom möttes med klar ovilja att gå mig till mötes. Som om jag rört vid ett känsligt ämne, detta var 1990.

Nog sökte Heidegger kompromisslöst och på egna vägar som inte är lätta att följa sanningen i sin filosofi, sanningen om varat och vad det innebär att existera. 

I Uppdrag Granskning i SVT i går afton mötte jag en figur med professorstitel som Heidegger, men intellektuellt ljusår från denne, som i sin akademiska gärning definitivt inte drivits av någon sanningslidelse. 

Tvärtom har han ihärdigt i decennier genom sin kriminologiska "forskning" gjort sitt bästa för att dölja sanningen om vem brottslingen är, om nu denne brottsling råkar vara invandrare.

"Ideologiproducenter" sa vi på min tid i Uppsala. Om kolleger som gömde sig bakom vetenskaplig täckmantel och som tjänade makten med sina ideologiska bilder av verkligheten. "Nyttig idiot" var en annan beteckning, och dylika kunde till råga på allt agera utan att det skedde på beställning. Sarnecki förtjänar båda beteckningarna.

När jag fortfarande vara knuten till Högskolan i Gävle kunde jag någon gång observera honom kila förbi i korridorerna. Han anlitades på deltid för att utbilda nya kriminologer - i ideologiproduktion och verklighetsförnekelse. Jag kom aldrig i tillfälle att konfrontera honom.

Professorn som är en stor skam.