Att leva är att leka, inget liv utan lek!

En halv dag ägnade jag åt kindergarten, sedan hade jag fått nog av fröknarnas påflugenhet. När jag sedan som liten parvel gick i Murgårdsskolan (på bilden kunde man tro det är Glimmingehus i Skåne) i Sandviken fanns inga mobiltelefoner. Heller ingen tv. Det var bra för min fantasiutveckling. Inget som onödigt pockade på uppmärksamhet. Det var upp till mig och de osnutna kompisarna att hitta på något att företaga oss. 

Jag märker det nu när jag kastar mig ut i infinita - min framlidne vän Gert Nilsons favoritterm - lekar tillsamman med sexåringen Erik som jag kallar Lilleman. Inget kurragömma eller något annat regelstyrt och urtrist, bort det. Infinit skall det vara. Vi vet aldrig var vi hamnar när vi sätter i gång. Det är gränslöst. 

- Har du lite fantasi? Som Lilleman brukar fråga när jag säger att jag behöver vila en stund. Och då kan jag förstås inte göra annat än återuppta lekandet tillsammans med honom. Vila får jag göra någon annan gång. 

En dag dök en igelkott upp och började spela en framträdande roll: miss Beverly. Mopedburen. Och begiven på att klippa av slipsar på mansfolk och stjäla dem, far fram som ett jehu under det att hon stridsropar "a tie, a tie, a tie"! 

Fråga mig inte varför. Den infinita leken äger sin egen inneboende logik. Glöm alla instängande varför. De tillhör den döda vuxenvärlden. 

Lilleman och jag är överens om och har nöjt oss med tre riktlinjer för lekandet: det skall vara roligt, crazy och spännande. Att placera oss i öknen, stora mattan i vardagsrummet, med plötsliga sandstormar och lömska bovar som seglar ned från skyn - då kan allting hända. 

Och när allting kan hända och gör det: då är den infinita leken som bäst och värd sitt namn.

Fostran och pedagogik - vik hädan. Inga förskollärarfasoner. Jag bävar för när Lilleman inte längre vill leka. Nå, kanske han blir som jag. Lämnar aldrig leken. Och som Schiller visste: Människan är människa enbart när hon leker. 

Lekandet har hela livet hjälpt mig genom det vardagsliv jag annars haft så förtvivlat svårt för att genomleva. Länge försökte jag fördriva tråkighet och leda med destillerade drycker, det  var som om jag inte orkade med att ha långsamt. Men de förstnämnda kunde simma.  

Jag tror inte på slumpen, att det finns någon sådan. Jag tror på en högre makt som styr. Det var ingen slump att jag skulle sammanstöta med förläggaren och författaren Gert Nilson. Och att han i sin tur så småningom skulle be mig skriva en bok om den tyske allkonstnären Joseph Beuys som jag på 1970-talet i Uppsala fnyst åt. 

I dag tycks det mig obegripligt, detta fnysande. Var jag miljöskadad av den fyrkantiga akademin? Där kunde man snacka om regelstyrt!

Beuys som visste att varje människa är en konstnär - Jeder Mensch ist ein Künstler. Och att det gäller att göra livet till ett konstverk. Varje dag måste vara en skapandets dag. (Eller en boxningsmatch för direktdemokrati, som han anordnade. Ingen vann.) Det är så man visar ödmjukhet och tacksamhet för det enda liv man beviljats. 

En av mina ledstjärnor är att inte ha ett längre tidsperspektiv än den innevarande dagens. Och att leva den skapande. I mitt fall i första hand skrivande, men upptåg och hyss har förstås sin givna plats. Inte lyckas jag varje dag med mitt konstverk. Men ständigt erbjuds nya försök. 

Hör jag en moped i bakgrunden? Var är du, Lilleman?